Att Tåla Modet
Om man bara kunde få lite lagom balans på det hela. Inte för mycket. Inte för lite.
För lite tålamod gör att jag rusar fram genom livet som om jag bara måste hinna med allt NU. Springer ifrån mina medmänniskor...och ibland kanske till och med mig själv. Lever som om det inte fanns någon morgondag, som om dagen inte skulle gry imorgonbitti. Tusen järn i elden alltid, minst. Bra att ha, bra att kunna, bra att veta... Vill så mycket, för mycket, alldeles för mycket. Gör så mycket, för mycket, alldeles för mycket. Vill framåt så fort som möjligt. Går det att snabbspola livet Fast Forward?
För mycket tålamod skulle få farten att stanna av. Kanske skulle jag tappa styrfarten genom livet. Bli oengagerad och likgiltig? Sluta brinna, sluta leva, sluta älska, sluta ...det är iallafall det jag är rädd för. Jag vill leva här och nu inte sen.
Men tålamod, tänker jag, handlar ju om att nöja sig. Nöja sig med att sitta vid ett fiskespö och vänta på att det ska nappa (och får fiskaren ingen fisk så är fiskaren fullständig nöjd med att bara ha fått sitta där!!!?) Njuta av stunden. Nöja sig med det väder som är idag och anpassa sig därefter. Hitta skönheten mitt framför näsan. Tålamod handlar ju också om att leva här och nu.
Jag tänker att jag måste tåla modet att vara tålmodig. Inte vara rädd för att livet upphör om jag vågar tåla modet att bjuda in tålamodet. Ta upp mitt tappade tålamod, som jag tappar fleraq gånger om dagen. Inte bara låta det ligga där och gå vidare uten verkligen stanna och plocka upp det. Lita på att livet rymmer så oändligt många fler stunder också för mig. Att det kommer att finnas nya saker att upptäcka också om några år...och här och nu.
Jag ska öva mig i att Tåla Modet med tålamod!
Ps. Att fiska är inte min grej, men det hade ni listat ut va!!?? Men jag är imponerad av det tålamod som en fiskare har. Med lite övning så...
Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?
Tankar inför söndagen den 1 februari 2009
Fjärde söndagen efter trettondedagen "Jesus är vårt hopp"
Ibland tar livet med oss på resor som vi inte har tänkt att resa...något oväntat inträffar, något vi inte hade räknat med.
Vi planerar våra liv, tänker och fantiserar hur framtiden ska bli, drömmer...och så händer något helt annat.
Tryggheten rämnar. Den grund som vi står på försvinner under våra fötter...handlöst och obarmhärtigt slungas vi ut i ingenting. Det okända hotar oss från alla sidor. Livet har tippat upp och ner och vi kan bara följa med. Det finns inget val.
Tusen frågor poppar upp i huvudet. Vad hände nu? Hur blev det så här? Vad ska hända nu? Klarar jag det här? Vad
Som att sätta sig i en roddbåt och så fattas årorna...hur ska jag ta mig fram i livet nu?
Några män stiger i en båt. Målet är att ta sig över på andra sidan sjön. De har varandra, glada och uppslupna kanske. Samtalande om det ena och det andra. De ska ju bara över sjön, flera av dem är vana vattnet, de har varit fiskare, de känner till båtar och sjöar...så börjar resan...men det blir inte riktigt så enkelt som de har föreställt sig. Det blåser upp på sjön...stora vågor slår mot båten och in i båten som fylls med så mycket vatten att den nästan fylls...
När livet inte riktigt blir som vi har tänkt oss så är det inte helt ovanligt att vi blir rädda. Rädda för det okända. Trygghet som försvinner. Det vi känner igen är borta. Rädda för våra egna känslor, reaktioner och tankar. Rädslan känner ingen logik, den bara intar.
Männen i båten blir rädda. Rädda för att livet är hotat. När rädslan och ångesten griper tag i hela deras väsen väcks vreden. Arga och förtvivlade skriker de åt den av männen som lagt sig för att sova..."Bryr du dig inte om att vi går under? Hur kan du ligga och sova?"
I det kaos som uppstår när ett liv vänds upp och ner är livet också hotat. Kanske inte alltid fysiskt. Kanske inte alltid av döden. Allt det vi är och var blir ifrågasatt. Ångesten och rädslan tar greppet om det väsen som är vi och det själsliga imunförsvaret är så lågt, så utarmat, så försvarslöst. Hjärtat kramas ihop till en liten boll i klorna på det okända och farliga.
Ilskan och vanmakten ropar till den Gud som känns så oändligt frånvarande "Bryr du dig inte om att jag går under? Hur kan du ligga och sova?"
Jesus reser sig upp, vänder sig mot de rasande vågorna, den hårda sjön och ropar "Tig! Håll tyst!" Vinden lyssnar till rösten och det blir alldeles lugnt på sjön och i luften. Båtens virke är det enda som hörs när den rogivande knarrar sakta fram och tillbaka i det lugna vattnet.
Jesus vänder sig till mig, ropar in i min själ till de höga vågorna som rasar därinne, till det som är hårt, det som piskar på, det som skrämmer och förlamar..."Tig! Håll tyst!" ropar han och därinne i mitt inre blir det lugnt.
Männen vet inte vad de ska tro. De kan andas ut, faran är över. Men de är också uppfyllda av mängder med känskor. Facination. Förundran. Lättnad. Glädje. Förvåning. Rädsla. Jesus tittar på dem. Var och en ser han djupt i ögonen och frågar "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?"
Refererar Jesus till stormen eller till den kraft med vilken han har fått sjön att stilla sig? Ja, det är en intressant fråga.
Vilket skrämmer oss mest? Rädslan för det okända eller kraften att förändra?
Jesus vänder sig till oss i vårt djupaste nöd. Ser oss djupt i ögonen och frågar. "Varför är du rädd?" Tror du inte att jag finns med dig i det du går igenom? Tror du inte att i djupet av dig själv finns en kraft som jag lägger ner i dig? Har du ännu ingen tro?"
Jesus fortsätter..."Min vän, jag är ju faktiskt den enda som känner din bottenlösa förtvivlan. Jag är den enda som finns med dig nu. Jag är den enda som kan huta åt den vilda storm som river i ditt inre.
Det är jag som säger till havet "Hit, men inte längre, här ska dina stolta vågor hejdas" ( Job 38:11)
När ditt liv hotas, inte bara av döden, så räddar jag dig. Jag är den enda du behöver vända dig till. Lita på mig. Vila i mig. Jag finns här för dig. Nu och för alltid."
(Den kuriverade texten hittar du i Markusevangeliets kapitel 4 verserna 35-41. Jag har tagit mig friheten att skriva den såsom jag kan tänka mig att det var i båten, jag har tillåtit min fantasi att skena iväg...hur det egentligen var det vet vi ingenting om...min berättelse är min, din är din, men vi stiger alla i en båt då och då som ska ta oss någonstans, resan ser ut att bli ganska enkel, men så plötsligt händer det som inte får hända...)
Tack
Tänk om det enda som hörs i morgonbitti är en liten fågel som sjunger i gryningen...
Kanske bär han en olivkvist i sin näbb...
Tack!
Ord som blir liv ger liv
Ett uppdrag, eller en längtan, eller ett behov av att få berätta om Gud. Berättelser om olika sätt att möta Gud. Olika sätt att förhålla sig till Livskraften. Böcker som vill få oss att reflektera, fundera, lyfta in vårt eget liv och vårt eget sammanhang i något större. Erfarenheter av ett möte som på något sätt förändrat ett liv eller hur livet har tagit en oväntad vändning på grund av ett möte med Gud. Ett försök att förstå livet. Ett försök att förstå det som händer i våra liv och runt omkring oss.
Något större. Alltings källa. Kärlekens urkraft. Livets villkor.
Så ser jag på det iallafall. Det är mitt sätt att förhålla mig till böckerna.
Eviga frågor.
Eviga tankar.
Evig längtan.
"Guds ord" har orden i böckerna kallats...ja, kanske det, men inte självklart så.
Men orden kan alltid bli Guds ord.
De här orden har i generationer använt för att söka Närvaron av Gud...för att trösta, hitta livsmod och livskraft. De har använts som en drivkraft för människors goda handlingar. Som inspiration och vägledning. Gott så.
Då har jag inte några som helst problem med att kalla orden för Guds Ord.
Livets Ord.
Ord som ger liv.
Ord som ger livet mening.
Ord som speglar en relation till Gud. Vännen. Älskaren.
Tyvärr har också orden använts för att förminska och förtrycka andra människor. Som motivation för våld mot både kvinnor och barn, för krig, för slaveri och annat tok som vi människor ägnar oss åt. De har använts för att folk skulle "hålla sig på mattan" alltså som ett maktutövande. Ordan har använts för att skrämma, till lydnad och till tro. De har använts för att kränka människovärde. För att bygga hierarkier, för att bevara förtryckande strukturer. Ord använda i egen sak. Av girighet. Av rädsla.
Då är det inte längre Guds ord. Då är det något helt annat. Tomma ord som inte hittar någon gemensam nämnare med den Gud jag tror på, bekänner och längtar efter.
Då tror jag Gud gråter och viskar "du skulle ju inte missbruka mitt namn..."
Santiago och de vise männen
Santiago är fåraherden och huvudpersonen i boken "Alkemisten" av Paulo Coelho. Han lever i Spanien med sina får. Vandrar med dem, lever med dem och har en ganska god tillvaro. Men så får Santiago en dröm. Och drömmen återkommer. Drömmen handlar om en skatt som finns vid Pyramiderna.
En längtan väcks hos Santiago. En nyfikenhet. Han vill bege sig för att leta efter skatten.
I nuvarande Irak fanns vise män som älskade att titta på stjärnorna, tyda, tolka och hitta budskap i det som himlen visade dem. Vid den här tiden möttes Saturnus och Jupiter i Fiskarnas tecken vilket gav ett ovanligt stark sken på himlen. Ett tecken på att det fanns något särskilt där vid stjärnan. En skatt kanske? Fiskens tecken var också tecknet på något nytt. En ny era.
En längtan väcks hos de vise männen. En nyfikenhet. De vill bege sig för att leta efter skatten.
Båda berättelserna handlar om längtan, nyfikenhet men också mod. Mod att bryta upp från det man känner till, det man vet att man har, för att gå mot något okänt...något man inte känner till eller vet hur det blir. Mod att våga följa en längtan, en dröm, ett tecken...
De ger sig iväg ut på ökenvandringar, både Santiago och de vise männen. Från olika håll visserligen, men de måste ändå färdas genom sanden för att nå dit de ska.
Jag har aldrig varit i en öken, inte en med sand iallafall, livets öken är ju en helt annan sak! Men jag förstår att det är en farlig plats.
Storslaget, vackert med oändliga vidder, men farlig om människan inte kan tyda himlens och naturens språk.
Det närmaste vi kan komma är kanske våra kalfjäll.
Storslaget, vackert med oändliga vidder, men farligt om människan inte kan tyda himlens och naturens språk.
Santiagos resa blir inte enkel. Han stöter på allehanda problem. Han blir lurad. Han är utsatt. Men...
...han lyssnar på sitt hjärta, han behåller sitt mod, han lär sig att tyda tecken i sin omgivning och han lär sig ta hjälp.
De vise männens resa vet vi inte så mycket om annat än att de går fel men...
...de lyssnar på sina hjärtan, de behåller modet, de lär sig tyda tecken i sin omgivning och de lär sig ta hjälp.
Så är det väl för de flesta av oss tänker jag, att vi behöver ta hjälp på vår resa genom det förunderliga landskap som kallas livet. Vi behöver vänner, vägvisare och ledstjärnor. Vi behöver lära oss tyda tecknen i livet och vi behöver lära oss lyssna till vårt hjärta. Vi behöver också kunna gå fel ibland, som både de vise männen, misslyckas och bli lurade som Santiago blir.
De vise männen låter sig luras av sina egna föreställningar.
Santiago blir lurad för att han är godtrogen och litar på människor.
Kanske är det samma sak?
Det viktiga i berättelsen om Santiago är att han bestämmer sig för att inte fastna i offerrollen utan se sig som en äventyrare. Han låter inte dessa händelser bryta hans längtan, krossa drömmen eller ge upp hoppet.
Vid ett tillfälle kommer Santiago fram till en Oas. Det blir ett välkommet avbrott i den farliga, mödosamma resan. Här kan han vila ut. Det blir bara lite för tryggt...för bekvämt...han finner kärleken också, i vackra Fatima. Han är på vippen att ge upp sina drömmar för att stanna där i Oasen, men Alkemisten som blir hans följeslagare på resten av resan drar honom vidare. Kärleken finns kvar. Följer han inte sina drömmar och sitt hjärta nu kommer han att ångra sig. Santiago ger sig av igen...
Oaser är tillfälliga stopp. Hämta andan, hitta ny kraft, men själva rörelsen får inte stanna av...
Santiago finner till slut sin skatt - men inte där han trodde han skulle finna den.
De vise männen finner till slut sin skatt - men inte där de trodde att de skulle finna den.
Goda helger har fyllt på en sliten själ
Bilden ovan är från mitt nattygsbord, ja, det är Coelho som gäller nu, för den som har missat det! Böckerna som ligger där har jag läst under helgerna. Fantastiska, underbara böcker, fyllda av visdom och livsberättelser som talar rakt in i hjärtat. Sak man bara läsa en enda bok av denne man (och det ska man ju inte!) så är det "Alkemisten". Imorgon är det min tur att hålla morgonmässan...ska försöka väva ihop visdomen i Alkemisten med berättelsen om de vise männen. Ska nog gå på något vis!!! En bok som betydde mycket för mig var "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät".
Sist men inte minst har det varit helger med vänner, släkt och familj som kommit och gått och berikat vårt liv på olika sätt. Enkelt och avslappnat, så som det ska vara. Stora järngrytan rymmer 6L. Perfekt för köttfärsås till många! Det är ju samvaron, samtalen och mötet som är det viktiga. Och så säger vi...det här måste vi göra oftare...tills vardagen rullar in och fyller oss alla med sina bestyr. Tur att det då finns oaser. Helgerna blev en sådan!
Nu kommer vardagen med stormsteg imorgon! Nytt år, nya utmaningar och massor av lust och glädje att fortsätta utvecklas i allt det jag gör!
Ännu mera höjdare, ännu mera visdom
Så föreslår hon att de ska gå till backen och åka lite skidor. Men Lipton svarar:
- Nej, jag kan inte åka skidor.
-Kan du inte, svarar Luleå, men då kan ju jag lära dig!
Lipton tvekar, men Luleå står på sig.
Väl uppe i backen vacklar Lipton...jo, han ska nog klara det här...eller inte...eller...
-Du måste bara lita på dig själv, säger Luleå. Våga! Försök!
Lipton ger sig av. Luleå hejar, peppar, stöttar och uppmuntrar. Liptons ängslan förbyts i en allt bättre och bättre självkänsla...det här går ju bra!
-Slappna av och lite på dig själv, skriker Luleå.
Väl nere på marken säger Lipton:
-Jag hade aldrig vågat om det inte hade varit för dig Luleå. En dag, om jag tränar riktigt mycket, så kanske jag blir lika duktig som du på att åka skidor!
Luleå svarar:
-Men jag kan inte åka skidor!
Underbar berättelse om att få en annan att tro på sin egen förmåga, få andra att växa, våga och utmana sig själv men samtidigt finnas där, stötta, uppmuntra och peppa!
Bästa vännen, lilla lilla Ester, och största vännen, stora stora Franke, takets filosof, tittar upp mot stjärnorna. Plötsligt säger Franke:
-Du Ester, du och jag ser precis lika dana ut...
Ester skrattar lite och svarar:
-Men Franke, det gör vi ju inte. Du är stor och jag är liten. Du har kort hår och jag har långt hår. Du har glasögon, det har inte jag...vi ser faktiskt väldigt olika ut!
-Ja, det förstås...
En stunds tystnad medan Franke funderar...
-Men du Ester, om man ser oss på jättelångt håll, då blir vi som små prickar, då ser vi precis lika dana ut!
Ester fnittrar lite...
-Ja, det har du rätt i!
Franke fortsätter:
-Som stjärnorna, dom ser ju också likadana ut.
-Ja, vi är som stjärnorna Franke!
Allt är ju trots allt bara en fråga om vilket perspektiv man har!
En annan höjdare som dök ner i brevlådan idag, Sinéad O´Connors dubbelalbum "Theology" - mums!
Redskap för frid
Vad ska lilla jag kunna göra...ingenting. Från en trygg vrå i världen känner jag mig maktlös.
En fjärdedel av de som dör i Gaza nu är kvinnor och barn. Nästan hälften (45%) av de skadade är kvinnor och barn.
Det kan vi göra för rätt och för fred, vi kan be...så sjunger vi i en av våra psalmer. (Sv.ps 591)
Ja, det är väl det jag kan göra. Be. Tro på förändringens kraft. Fortsätta hoppas. Söka det lilla lilla jag kan bidra med. Tro att det är viktigt det också. Tro att det har betydelse.
Jag ber med Franciskus ord. För nästan tusen år sedan skrev han dem...men så djupt mänskliga att de gäller även idag.
O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.
Min Gud och Mästare,
lär mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge, som man får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.
(Francesco Bernadone "Den helige Franciskus av Assisi" 1181-1226)
Något nytt växer fram...
Kliver ut i vinterkvällen, kall och magiskt vacker i tjugo graders kyla. Rimfrosten i träden glittrar som om någon hade kastat ut en näve glassplitter över landskapet. Månen hänger på himlen som en liten gul skärva och Venus lyser klart i all sin kraft. Övriga stjärnhimlen syns tydligt i den mörka kvällen.
Bedövande. Tyst. Stilla.
Samma stjänhimmel vakar över Gaza. Där råder en annan kyla än våra vackra. Våldets kyla. Vapenkyla. Ingenting där är tyst och stilla. Där ljuder larmen. Stjänhimlen döljer sig i rökens dimor efter granateld. Raketbomber lyser upp himlen. Skriken skär sönder tystnaden. Bedövande.
Lämnar en varm kyrka bakom mig med levande ljus i alla bågar i fönstren. Därinne har vi nyss firat en mässa. En innerlig, vacker och på djupet berörande mässa.
Mässan förenar oss. Gud förenar oss. Vår tillit till Gud förenar oss. Vår längtan efter Gud förenar oss. Tänd ett ljus för Gaza.
En kväll av tre, med något nytt som växer fram. Något nytt som tar avstamp i nuet och in mot framtiden. Vi börjar med mässan, där vi får lägga av oss dåtid och möta framtid. Imorgon är det konsert och på torsdag ett samtal i kyrkan, "en blåsa i Guds Andes glas", citatet är hämtat ur Harry Martinsson "Aniara".
Samtalet som en framkomlig väg. Inte våldets väg. Samtalet. Dit kommer vi med den vi är och det vi bär på. Varken mer eller mindre. Där kan något nytt växa fram. Ge och ta. Lyssna och få säga sin mening. Be en bön för att samtalen återupptas i Gaza. Inte kulornas språk utan de goda ordens språk.
Det som var brustet håller nu på att helas. Det som var sårigt håller på att läkas. Tack till alla som vill framtid! Tack till alla som sträcker ut en hand! Tack alla som har kämpat utan att förlora hoppet!
Hoppet måste få finnas. Måste få vara tydligt. Måste ha sina företrädare, sina kämpar. Hoppet om en framtid. Hoppet om fred. Hoppet om Kärlek. Hoppet om att det goda kommer att segra över det onda. Hoppet om att Gud kan nå in i hjärtat, förvandla och förädla. Hoppet om att det hårda kan mjukna. Att skal kan falla av så att kärnan blir synlig.
I en konflikt är det den störste, den med mest makt, som måste visa störst ödmjukhet.
Liten och rädd bits.
Med stor reservation för min arabiska stavning ska jag dela med mig av den sång som växte inne i kyrkan, förgrenade sig i spontana stämmor och landade i våra hjärtan...översatt betyder den arabiska texten Gud är Kärlek - den som älskar älskas...
All I ever ask of you
is forever
to remember me
as loving you
Ishq Allah Mahabud Lillah
Ishq Allah Mahabud Lillah
Höjdarna - vilka höjdare!
Jag minns att jag tyckte mycket om Höjdarna för att det fanns alltid något gott, mysigt och varmt i deras förhållande till varandra och så mycket fina kommentarer. Jag har glömt det mesta av vad som sades och gjordes, bara själva känslan finns kvar, men i förra avsnittet blev jag påmind om en sådan där riktig godbit.
Stora stora Franke och lilla lilla Ester (hon som sitter i bokhyllan) är vänner.
Nu vill Ester måla ett porträtt av Franke och han ställer tålmodigt upp som modell. Ester hon målar och målar. Franke han sitter och sitter...tålamod...väntan...ännu mera tålamod...och lite, lite till tålamod...
Så äntligen är Ester färdig med porträttet av Franke.
Nyfiken vill han titta. Han blir inte så lite förvånad när han upptäcker att Ester har målat...
...en stor SOL!
Försiktigt säger han att det kanske inte var så likt honom...besvikelsen lyser också igenom orden. Han som suttit, suttit och suttit så tålmodigt och förväntansfullt i timmar...
-Jo, säger Ester, för så här känns du för mig!
Galet i juletid...
Galet
Galet
Galet
När Bingolottos siffror snurrar på så spelar orkestern....jo Carl-Bertil Jonssons jul...makalöst. Vad gjorde Carl-Bertil Jonsson för något på jul? Jo, likt Robin Hood tog han från de rika och gav till de fattiga...Nu är jag tillbaka där igen, vem är rik och vem är fattig? Det är ju knappast barnen i Darfour eller det konflikthärjade Kongo som får Bingolottots miljoner nedrullade till sig.
Galet
Galet
Galet
Ja, jag vet...jag köper alldeles för mycket och för dyra kläder. Jag köper få men dyra saker...jag är sannerligen inte Guds bästa barn...jag är
Galen
Galen
Galen
För att göra världen en smula mindra galen har Jan och jag köpt en get till de vuxna i vår närhet i julklapp. De som redan har allt och lite till...
Getter går att köpa på Svenska kyrkans hemsida www.svenskakyrkan.se och så klickar man sig vidare till sidan för internationellt arbete. Där kan man t.ex shoppa ett dass, ett träd, rent vatten eller som sagt en get. Här finns något att shoppa för alla plånböcker
Bääääääää
Min julkrubba
Jag minns när jag köpte den. Så vacker. Jag hade kikat på den länge. Längtat. Men den var ju så fruktansvärt dyr...en julkrubba i olivträ från Israel, med figurer där du inte ser ansiktet, fritt fram för tolkning och fantasi. Så fick jag som fattig student ett oväntat stipendium...hmmm, pengarna gick inte till hyra och mat...nej, jag köpte mig krubban!
Nu kommer den fram varje kväll innan julafton, inte en minut före. Fram tills dess är det advent i vårt hus. Sedan blir det jul! Egentligen skulle jag spara de vise männen till trettonhelgen också, men så sträng kan inte ens jag vara:-)
Där står den, krubban, och påminner om undret som hände i julnatten. När Gud valde att komma till oss, som en människa, som ett barn. Nära oss. Frusen, så vi måste värma. Värnlös, så vi måste skydda. Med den klaraste blick, fylld av tillit och nyfikenhet. Såsom hos ett barn.
Ett barns ögon är så förunderliga. Så stora, för att kunna ta in hela världen. Så blanka, för att kunna spegla allt barnet möter. Så vackra, för att de är så oförstörda, så oskuldsfulla. Så nyfikna, med aptit på livet som ligger framför. Så i nuet, för att ingen av oss vet vad som ligger framför.
Barnet som har förmåga att ge av sig själv så totalt. Så reservationslöst. Utan baktankar och planering. Utan att ha något att vinna på det själv.
Men barnet har också förmågan att ta emot. I tillit. Också reservationslöst. Utan att tro att någon ger för egen vinning skull. Tilltro till människors kärlek, att den kommer från hjärtat, att människor vill oss väl och bryr sig om oss.
Många gånger har jag tänkt att det var klokt av Gud att komma som ett barn. Det säger någonting om den Gud jag tror på och som jag vill leva nära. Som jag vill likna mer och mer för varje dag...trots att jag bara är en enkel människa med mängder av fel och brister.
Men jag får lita på att Gud älskar mig ändå. Reservationslöst. Utan baktankar...utan att ha något att vinna på det själv. Med kärlek som är så djup att det helt enkelt inte går att förstå. Med värme och omsorg.
Vem skulle annars möta mig? Vem skulle annars kunna stå ut med allt det jag är och gör?
Ödmjukt får jag möta barnet i krubban. Jag behöver inte falla på knä. Men jag vet att barnet möter mig, möter min blick och vet att jag är innesluten i frid även denna jul.
Det är bra att de vise männen är där också på julaftonen. Påminner om gåvornas högtid. Bara en meter från krubban står granen och under den ligger alla julklappar. Egentligen alldeles för mycket saker...krubbans vise män får påminna om andra gåvor vi kan ge. Gåvor vi kan ge till Jesusbarnet (och därigenom till andra människor). Inte guld, rökelse och myrra precis men...vår tid, vårt engagemang, vårt överflöd, våra öron ibland, våra händer ,våra famnar, vår kärlek, glädje och hela vårt liv.
Jag tror att Gud behöver oss. Ett sätt att visa sig på. Genom dig och mig.
En riktigt god jul och ett gott nytt år önskar jag dig!
Guds frid och fred! Allt gott! Total harmoni till dig och din själ i juletid!
Shalom
Förälskad
Trollbunden, kan inte få nog av honom, måste vara med honom varje stund, somnar med honom...
Det är Paulo Coehlo jag talar om, ja inte han som person...jag känner ju honom inte(!)...det är snarare är det författarens böcker ,hans ord, jag talar om.
Fick ett författartips, tänkte att det där lät intressant. Sprang på en poketbok på Konsum och blev fast. Läste ut boken på två dagar. Köpte en ny när jag var ner till Stockholm...läste ut den lika snabbt...beställde fler böcker på Bokus.com, hoppas de hinner komma före jul. Böcker som berör Kärlek, sex och galenskap, vanvettets visdom, ödmjukhet, inre sökande, frestelse, längtan och andlighet....kan man begära mer?
Böckerna jag har läst hittils heter "Häxan från Portobello" och "Alkemisten". Vilket vackert språk, vilka underbara berättelser och vilken njutning!
Här kommer några underbara citat från författaren och hans böcker:
Tack Leo för författartipset, tack också för att du gett mig nycklar till att förstå min totala förvirring under hösten, visat på förklaringsmodeller som jag har kunnat tolka mitt liv i (förändringens fyra rum), men också till nycklar för att ta mig därifrån. Den resan måste jag göra själv men tack för att du lyssnat och lotsat...jag är på väg nu...
Gör mig synlig igen
I Mumindalen sitter man som bäst och rensar svamp när Tooticki kommer in med d en osynliga flickan...
"Ni vet ju att folk lätt blir osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta, sa Tooticki och åt upp en äggsvamp som liknade en liten trevlig snöboll. Nåja. Den här Ninni blev skrämd på fel sätt av en tant som hade tagit hand om henne utan att tycka om ungen. Jag träffade tanten och hon var hemsk. Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk.Vad är ironisk? frågade Mumintrollet.
Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg. Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så, ungefär.
Fy, så obehagligt, sa Mumintrollet.
(...)
Och vad gjorde du med tanten, frågade My med ögonen på skaft. Du klådde väl opp henne?
Det lönar sig inte med såna som är ironiska, sa Tooticki."
(Ur Tove Janssons "Det osynliga barnet")
Det som har gjort flickan, som heter Ninni, osynlig är det vi måste akta oss mest av allt för...
Ingen människa mår bra av att bli behandlad så. Iskallt. Kärlekslöst. Ingen vill bli tilltalad med ironi. Ingen vill mötas av eller drabbas av bitterheten. Bli snäst åt. Bli utsatt för dolda avsikter i form av ord eller handlingar. Bli utsatt för sådant vi inte förstår. Som vi inte kan tolka in i vårt liv. Sådant som lämnar oss med en känsla av obehag.
Då är det som om någonting innuti försvinner. Som om självkänslan rinner ur kroppen. Då tapper man färg, form och ton. Blir tom och innehållslös. Försvinner bit för bit. Osynlig. Utsuddad.
I Mumindalen är det den kloka Muminmamman som tar sig an Ninni.
Hon får henne att hitta sin form igen. Sin färg. Sin ton. Sin personlighet och sin självkänsla. Sakta börjar det osynliga barnet att synas igen. Bit för bit. Hur då?
Med kärlek.
Med omtanke.
Med värme.
Ninni litar på Muminmamman. På att hon vill henne väl. Då vågar hon framträda. Bit för bit. Synlig igen. I tillit. I kärlek. Hon vågar...men bara litet åt gången. Provar...och det håller.
Till slut är flicka hel igen. Levande. Glad, men också arg. Som när hon biter Muminpappan i benet. Till lilla Mys stora förtjusning! Det där är ju hennes takter!!!
Nu har hon tillgång till hela sitt register. I mötet med andra behöver hon inte längre försvinna. Nu får hon vara den hon är med allt hon är. Rätt och fel. Styrkor och brister. Accepterad. Välkommen.
Så tror jag det är med oss alla. Vi behöver bli sedda. Vi behöver bli bekräftade.
Det behovet är visserligen olika stort hos oss, beroende på en massa olika orsaker, men jag tror ändå det finns hos alla. I vår yrkesutövning, i vår familj, bland våra vänner. I olika sammanhang på olika sätt.
Det finns inget värre än att bli behandlad som om man inte finns...då till slut finns man inte. Sådana sammanhang ska man passa sig för. Det gör ingen människa gott. Vi ska välja att vara bland dem som vill se oss för just den människa vi är.
Hon kommer med ljuset
Det var en gång...så brukar de flesta sagor börja. Det här är en saga, blandad med verklighet. En legend...
Legenden om Lucia. Tjejen från Syrakusa på Sicilien som växte upp med sin mamma. Pappan dog när Lucia var liten.
Ett välbergat hem var det som Lucia föddes in i. Här fanns alla förutsättningar för ett bekvämt, tillbakalutat liv. Och nog kan man tänka sig att Lucias liv var ganska utstakat och förutsägbart. Inte av henne själv, men av hennes sammanhang, av traditionen som hon levde i. Av andra än hon själv. Hon skulle gifta sig såklart. Och leva det liv som var uttänkt.
Men se...det ville inte Lucia. Hon hade egna tankar om sitt liv och vad hon ville göra med det.
Hon hade en stark tro och var kristen vilket inte var tillåtet på den här tiden, i slutet av 200-talet. Konsekvenserna av hennes tro var att hon ville hjälpa de fattiga och leva ensam. Det var hennes tro som gav henne styrkan att ha en egen vilja, en egen inriktning för sitt liv, en egen väg.
Lucias namn kommer från "lux" - ljus. Därav den ljusa dräkt hon bär, alla ljusen hon omger sig med och hoppet hon kommer med i vintenatten. Inte bara i vintenatten kom Lucia med hopp och ljus...
De som var kristna i Syrakusa och inte tillhörde de välbergade fick gömma sig nere i mörka gångar under Syrakusas gator och torg. Här satt de, förmodligen både rädda och hungriga.
Lucia kom med mat åt dem och för att få med sig så mycket hon kunde satte hon ljusen på huvudet för att hitta fram i de mörka gångarna och för att kunna fylla båda sina händer med mat.
Lucia ville inte gifta sig. Men det fanns två män i hennes liv. En man blev så förälskad i hennes vackra ögon, för det sägs att Lucia hade de vackraste ögon man kan tänka sig.
(Nu får man ju innerligt hoppas att han blev förälskad i henne för att hon var en underbar människa också, med en vacker själ och ett gott hjärta...men legenden säger att det var ögonen han föll för...)
Det drev Lucia till att sticka ut sina ögon. Hon var ju fast besluten att inte gifta sig. Mannen förstod då hur mycket Lucias kristna tro betydde för henne och han började också tro. På bilden håller Lucia ett fat och på det ligger hennes ögon. Men Gud gav Lucia nya ögon...ännu vackrare!
Den andra mannen var inte lika ödmjuk. Han var lovad Lucia som brud och hade betalt sin hemgift. Den tog Lucia och gav bort till de fattiga och nobbade mannen som blev rasande arg. I sin ilska angav han Lucia för myndigheterna. Hon var ju kristen, vilket var förbjudet.
Nu skulle denna bångstyriga, egensinniga unga kvinna straffas.
Hon skulle tjäna på bordell, hon som inte ville gifta sig blev det bestämt. Men kärran som skulle ta henne dit gick inte att rubba. Aldrig så många oxar och starka karlar kunde få kärran att flytta sig.
Då skulle hon brännas på bål. Men lågorna vek undan.
Då hälldes kokande olja över henne. Men Lucia överlevde.
Då stack man svärdet i henne. Då dog Lucia. Det är det röda bandet runt hennes midja. Hennes blod.
En legend...sant eller uppdiktat. Saga, fantasi eller verklighet? Genom många hundra år har berättelsen tråcklat sig igenom tiden. Den har passerat många människor. Några har lagt till. Andra har dragit ifrån. Så är det med berättelser...
Men det är fortfarande en berättelse om mod. Om en ung kvinna som vågade bryta mönster. Som vågade gå sin egen väg.Hon gjord val som var oväntade och provocerande, men hon gjorde det för att hon trodde på en godare, bättre värld.
Det här är en berättelse om en kvinna som följde sitt hjärta. Som lyssnade inåt. En ung kvinna som hämtade kraft och styrka i sin tro. En tro som också fick konsekvenser i hennes liv och i hennes handlingar.
Mörkret, det onda, girighet och förrakt fick inte makt om henne.
I det mörka kommer hon med hopp. Hon kommer med ljuset...
Skörheten i det vackra
Så bar det av i det förtrollande vackra vintelandskapet. Snötyngda träd som böjde sid djupt ner mot marken. Vitt vitt vitt. Nypistade, fantastiska spår. Tyst. Mörkret som kommer smygande och landskapet som förändras i lampornas sken efter elljusspåret.
Det är så innerligt vackert. Det nästan gör ont.
Det är bara här och nu. Och för en gångs skull kan jag känna i hela mig, med hela mitt väsen vad Jesus menar när han säger:
"Gör er inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog med sin egen plåga."
(Matt 6:34)
En liten stund för att släppa all oro. Bara vara. Leva. Åh, så skönt!
Men mitt i allt det vackra slås jag också av att det är så skört. Livet är så skör. Jag är så skör.
Också det kan jag tillåta mig att vara i nuet. Sen är det till att bita ihop och ta sig genom vardagen, men inte här. Här får jag vila.
Här kommer Gud nära. Här är det frid.
"´Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?"
(Matt 6:27)
Nej. Vi har ingen aning om hur livet kommer att se ut nästa minut. Vi vet bara hur det ser ut nu. Närvarande i nuet med barnets tillit. Så svårt men så viktigt.
Lukas har ungefär samma text i sitt tolfte kapitel, men där avslutar Jesus med att påminna om vart vi ska lägga vår skatt.
Vårat engagemang. Våran närvaro. Våran tillit. Våran tro. Vårat hopp. Vårat liv.
"Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara."
(Luk 12:34)
Surdegar
Så underligt att vi har kommit att använda det ordet, surdeg, som något negativt. En surdeg för oss är en konflikt som vi går och drar på, drar med oss in i framiden och inte blir av med. Ett problem och en belastning.
En surdeg som är så fascinerande!
Som bubblar och skjuder av liv, sitt alldeles egna liv ska tilläggas! Står där i hörnet i köket, växer, lever och doftar!
...och så blandar man i sitt mjöl, låter det stå ytterligare en tid så att surdegen får genomsyra all deg...och sedan blir det världens godaste, nyttigaste bröd. Min nya passion.
Tid tar det. Tålamod kräver det. Men så är det ju med det mesta i livet.
Tid tar det...tro tar tid. Att leva tar tid. Relationer tar tid att bygga upp. "Tid är liv. Och livet bor i hjärtat" som Momo säger i boken "Momo - eller kampan om tiden" skriven av Michael Ende. Har du inte läst den så gör det!
Det mesta i vårt liv behöver tålamod också. Tro behöver tålamod, vi behöver ha tålamod med varandra, våra olikheter och våra tillkortakommanden som människor. Tålamod med allt det som tar tid! Tålamod med livet!
Små enkla handlinger av godhet, små goda ord, ett vänligt leende, ett varmt ögonkast, en omfamning, ett uppmuntrande ord. Det kan vara en surdeg...en surdeg där jag kan blanda i mitt eget liv och så får det ordet, det ögonkastet, den värmen växa in i mitt liv och genomsyra allt det jag gör och är. Så att mitt liv blir levande, doftar gott och blir till nytta.
Guds rike är som en surdeg...
Vaksamhet och väntan vid kyrkoårets slut
Texter vid kyrkoårets slut tänker jag mig handlar om oss som helheter. Som komplext sammansatta individer där det ryms en stor portion klokhet men också en portion oklokhet. Oavsett om det i texterna handlar om får och getter, fiskar som ska sorteras, brudtärnor med oljelampor så tror jag att varje bild gestaltar en helhet. Allt som ryms i oss. Inte ett vi och dom. Inte bättre och sämre.
Det är i varje människa som sorteringen ska ske. Det är jag som helhet som ska bli helare.
Eller också kan jag tänka mig att texterna handlar om oss människor som kollektiv. Att det finns mycket vi gör som är oklokt som grupp. Förbruka vår jords resurser till exempel. Men också att det finns en styrka i kollektivet. Att vara många. Att dela.
Eller både ock, att texterna handlar om mig som människa, allt det som ryms i mig och mänskligheten som helhet...
Kyrkoårets slut är väntans tid. Väntan och längtan efter ett helt liv, det fullkomliga. "Då ska vi se, ansikte mot ansikte, då ska min kunskap bli fullständig, som Guds kunskap om mig". Väntan och längtan efter den dag då vi är helt och fullt upprättade, befriade och sanna.
Tills dess får vi leva i vaksamhet.
Vaksamma på allt det som förminskar och kränker människovärde.
Vaksamma på allt det som kränker jorden.
Vaksamma på det som kränker livet.
Vakamma på allt som kränker Gud.
Vaksamma på det som slår sönder vår vänskap med Gud och varandra. Det som splittrar och bryter sönder.
I den vaksamheten får vi finnas i Guds närhet. Burna, omfamnade, förlåtna. Där får vi vara med alla vår klokhet och all vår oklokhet. Allt det får vi bära fram och lämna i Guds generösa famn och veta att vi är älskade just som vi är. I all vår styrka. I all vår brist.
Då kan vår kotpelare sakta resa sig ur vårt egen bäckenbotten och vi kan sträcka på oss i all vår längd. Hitta tyngdpunkten i våra egna liv. Då finns det inte mycket som kan få omkull oss...
Vila i din väntan.
Stilla mötet sker.
All din stora längtan
Herren hör och ser
Livet skiftar fort
kvävs av dödens hot
Herren skingrar rädslan
kornets hopp är stort
Framtiden väntar
vila i tro
kornet som nu slumrar
snart börjar gro
Sv.ps 205
Mig äger ingen
Har just läst ut boken "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg som jag snappade åt mig i mina föräldrars bokhylla.
Med en förbluffande rakhet och enkelhet beskriver Åsa sitt liv med sin far.En uppväxt där Åsa och hennes pappa delar livet med alkoholen som ovälkommen följeslagare i livet.
Där finns humor (jag har skrattat högt flera gånger) och värme men också ett stråk av vemod. Här ryms också barnets frustration, lögnerna, sveken, de övriga vuxnas närvaro men ändå frånvaro och så småningom sprickan men också vägen tillbaka till ett vuxet förhållningssätt till sin far. Rakt genom boken går en ömhet för fadern, en ömhet för den lilla flickan.
Boken är välskriven och lättläst. Bitvis svårsmält dock. Många intryck och känslor som får samsas i kroppen.
Åsa faller aldrig i bitterhetens dike utan håller sig skickligt på den reflektarande och bearbetade vägen rakt igenom boken.
Jag gillar titeln på boken...mig äger ingen. Vårt liv och vår kropp, vår själ, våra inre rum, där är det vi som bestämmer. Där kan ingen annan bestämma. Där finns något okränkbart. Även om livet runt omkring sargar oss så finns det något dit ingen annan når. Mig äger ingen. Hämtad ur en dikt av Gunnar Ekelöf.
Mig äger ingen
ej ens jag själv
Nej, inte ens vi själva har helt och full tillgång till våra liv...så kan det nog vara.
Boken är iallafall mycket läsvärd!
Vackaste julskivan!
Rekommenderas å det varmaste för en vacker fridfull adventstid och jul!
Så underbart vacker musik!
Njut!
