Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?
Tankar inför söndagen den 1 februari 2009
Fjärde söndagen efter trettondedagen "Jesus är vårt hopp"
Ibland tar livet med oss på resor som vi inte har tänkt att resa...något oväntat inträffar, något vi inte hade räknat med.
Vi planerar våra liv, tänker och fantiserar hur framtiden ska bli, drömmer...och så händer något helt annat.
Tryggheten rämnar. Den grund som vi står på försvinner under våra fötter...handlöst och obarmhärtigt slungas vi ut i ingenting. Det okända hotar oss från alla sidor. Livet har tippat upp och ner och vi kan bara följa med. Det finns inget val.
Tusen frågor poppar upp i huvudet. Vad hände nu? Hur blev det så här? Vad ska hända nu? Klarar jag det här? Vad
är meningen?
Som att sätta sig i en roddbåt och så fattas årorna...hur ska jag ta mig fram i livet nu?
Några män stiger i en båt. Målet är att ta sig över på andra sidan sjön. De har varandra, glada och uppslupna kanske. Samtalande om det ena och det andra. De ska ju bara över sjön, flera av dem är vana vattnet, de har varit fiskare, de känner till båtar och sjöar...så börjar resan...men det blir inte riktigt så enkelt som de har föreställt sig. Det blåser upp på sjön...stora vågor slår mot båten och in i båten som fylls med så mycket vatten att den nästan fylls...
När livet inte riktigt blir som vi har tänkt oss så är det inte helt ovanligt att vi blir rädda. Rädda för det okända. Trygghet som försvinner. Det vi känner igen är borta. Rädda för våra egna känslor, reaktioner och tankar. Rädslan känner ingen logik, den bara intar.
Männen i båten blir rädda. Rädda för att livet är hotat. När rädslan och ångesten griper tag i hela deras väsen väcks vreden. Arga och förtvivlade skriker de åt den av männen som lagt sig för att sova..."Bryr du dig inte om att vi går under? Hur kan du ligga och sova?"
I det kaos som uppstår när ett liv vänds upp och ner är livet också hotat. Kanske inte alltid fysiskt. Kanske inte alltid av döden. Allt det vi är och var blir ifrågasatt. Ångesten och rädslan tar greppet om det väsen som är vi och det själsliga imunförsvaret är så lågt, så utarmat, så försvarslöst. Hjärtat kramas ihop till en liten boll i klorna på det okända och farliga.
Ilskan och vanmakten ropar till den Gud som känns så oändligt frånvarande "Bryr du dig inte om att jag går under? Hur kan du ligga och sova?"
Jesus reser sig upp, vänder sig mot de rasande vågorna, den hårda sjön och ropar "Tig! Håll tyst!" Vinden lyssnar till rösten och det blir alldeles lugnt på sjön och i luften. Båtens virke är det enda som hörs när den rogivande knarrar sakta fram och tillbaka i det lugna vattnet.
Jesus vänder sig till mig, ropar in i min själ till de höga vågorna som rasar därinne, till det som är hårt, det som piskar på, det som skrämmer och förlamar..."Tig! Håll tyst!" ropar han och därinne i mitt inre blir det lugnt.
Männen vet inte vad de ska tro. De kan andas ut, faran är över. Men de är också uppfyllda av mängder med känskor. Facination. Förundran. Lättnad. Glädje. Förvåning. Rädsla. Jesus tittar på dem. Var och en ser han djupt i ögonen och frågar "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?"
Refererar Jesus till stormen eller till den kraft med vilken han har fått sjön att stilla sig? Ja, det är en intressant fråga.
Vilket skrämmer oss mest? Rädslan för det okända eller kraften att förändra?
Jesus vänder sig till oss i vårt djupaste nöd. Ser oss djupt i ögonen och frågar. "Varför är du rädd?" Tror du inte att jag finns med dig i det du går igenom? Tror du inte att i djupet av dig själv finns en kraft som jag lägger ner i dig? Har du ännu ingen tro?"
Jesus fortsätter..."Min vän, jag är ju faktiskt den enda som känner din bottenlösa förtvivlan. Jag är den enda som finns med dig nu. Jag är den enda som kan huta åt den vilda storm som river i ditt inre.
Det är jag som säger till havet "Hit, men inte längre, här ska dina stolta vågor hejdas" ( Job 38:11)
När ditt liv hotas, inte bara av döden, så räddar jag dig. Jag är den enda du behöver vända dig till. Lita på mig. Vila i mig. Jag finns här för dig. Nu och för alltid."
(Den kuriverade texten hittar du i Markusevangeliets kapitel 4 verserna 35-41. Jag har tagit mig friheten att skriva den såsom jag kan tänka mig att det var i båten, jag har tillåtit min fantasi att skena iväg...hur det egentligen var det vet vi ingenting om...min berättelse är min, din är din, men vi stiger alla i en båt då och då som ska ta oss någonstans, resan ser ut att bli ganska enkel, men så plötsligt händer det som inte får hända...)
Som att sätta sig i en roddbåt och så fattas årorna...hur ska jag ta mig fram i livet nu?
Några män stiger i en båt. Målet är att ta sig över på andra sidan sjön. De har varandra, glada och uppslupna kanske. Samtalande om det ena och det andra. De ska ju bara över sjön, flera av dem är vana vattnet, de har varit fiskare, de känner till båtar och sjöar...så börjar resan...men det blir inte riktigt så enkelt som de har föreställt sig. Det blåser upp på sjön...stora vågor slår mot båten och in i båten som fylls med så mycket vatten att den nästan fylls...
När livet inte riktigt blir som vi har tänkt oss så är det inte helt ovanligt att vi blir rädda. Rädda för det okända. Trygghet som försvinner. Det vi känner igen är borta. Rädda för våra egna känslor, reaktioner och tankar. Rädslan känner ingen logik, den bara intar.
Männen i båten blir rädda. Rädda för att livet är hotat. När rädslan och ångesten griper tag i hela deras väsen väcks vreden. Arga och förtvivlade skriker de åt den av männen som lagt sig för att sova..."Bryr du dig inte om att vi går under? Hur kan du ligga och sova?"
I det kaos som uppstår när ett liv vänds upp och ner är livet också hotat. Kanske inte alltid fysiskt. Kanske inte alltid av döden. Allt det vi är och var blir ifrågasatt. Ångesten och rädslan tar greppet om det väsen som är vi och det själsliga imunförsvaret är så lågt, så utarmat, så försvarslöst. Hjärtat kramas ihop till en liten boll i klorna på det okända och farliga.
Ilskan och vanmakten ropar till den Gud som känns så oändligt frånvarande "Bryr du dig inte om att jag går under? Hur kan du ligga och sova?"
Jesus reser sig upp, vänder sig mot de rasande vågorna, den hårda sjön och ropar "Tig! Håll tyst!" Vinden lyssnar till rösten och det blir alldeles lugnt på sjön och i luften. Båtens virke är det enda som hörs när den rogivande knarrar sakta fram och tillbaka i det lugna vattnet.
Jesus vänder sig till mig, ropar in i min själ till de höga vågorna som rasar därinne, till det som är hårt, det som piskar på, det som skrämmer och förlamar..."Tig! Håll tyst!" ropar han och därinne i mitt inre blir det lugnt.
Männen vet inte vad de ska tro. De kan andas ut, faran är över. Men de är också uppfyllda av mängder med känskor. Facination. Förundran. Lättnad. Glädje. Förvåning. Rädsla. Jesus tittar på dem. Var och en ser han djupt i ögonen och frågar "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?"
Refererar Jesus till stormen eller till den kraft med vilken han har fått sjön att stilla sig? Ja, det är en intressant fråga.
Vilket skrämmer oss mest? Rädslan för det okända eller kraften att förändra?
Jesus vänder sig till oss i vårt djupaste nöd. Ser oss djupt i ögonen och frågar. "Varför är du rädd?" Tror du inte att jag finns med dig i det du går igenom? Tror du inte att i djupet av dig själv finns en kraft som jag lägger ner i dig? Har du ännu ingen tro?"
Jesus fortsätter..."Min vän, jag är ju faktiskt den enda som känner din bottenlösa förtvivlan. Jag är den enda som finns med dig nu. Jag är den enda som kan huta åt den vilda storm som river i ditt inre.
Det är jag som säger till havet "Hit, men inte längre, här ska dina stolta vågor hejdas" ( Job 38:11)
När ditt liv hotas, inte bara av döden, så räddar jag dig. Jag är den enda du behöver vända dig till. Lita på mig. Vila i mig. Jag finns här för dig. Nu och för alltid."
(Den kuriverade texten hittar du i Markusevangeliets kapitel 4 verserna 35-41. Jag har tagit mig friheten att skriva den såsom jag kan tänka mig att det var i båten, jag har tillåtit min fantasi att skena iväg...hur det egentligen var det vet vi ingenting om...min berättelse är min, din är din, men vi stiger alla i en båt då och då som ska ta oss någonstans, resan ser ut att bli ganska enkel, men så plötsligt händer det som inte får hända...)
Tack
Israel blåser av sina attacker mot Gaza om någon timme, svensk tid. Tack! Håll nu en tumme eller två för att det förblir lugnt i Gaza och i Israel.
Tänk om det enda som hörs i morgonbitti är en liten fågel som sjunger i gryningen...
Kanske bär han en olivkvist i sin näbb...
Tack!
Tänk om det enda som hörs i morgonbitti är en liten fågel som sjunger i gryningen...
Kanske bär han en olivkvist i sin näbb...
Tack!
Ord som blir liv ger liv
Bibeln...olika böcker skrivna i olika tider, på olika sätt, av olika människor, men alla med en sak gemensamt.
Ett uppdrag, eller en längtan, eller ett behov av att få berätta om Gud. Berättelser om olika sätt att möta Gud. Olika sätt att förhålla sig till Livskraften. Böcker som vill få oss att reflektera, fundera, lyfta in vårt eget liv och vårt eget sammanhang i något större. Erfarenheter av ett möte som på något sätt förändrat ett liv eller hur livet har tagit en oväntad vändning på grund av ett möte med Gud. Ett försök att förstå livet. Ett försök att förstå det som händer i våra liv och runt omkring oss.
Något större. Alltings källa. Kärlekens urkraft. Livets villkor.
Så ser jag på det iallafall. Det är mitt sätt att förhålla mig till böckerna.
Eviga frågor.
Eviga tankar.
Evig längtan.
"Guds ord" har orden i böckerna kallats...ja, kanske det, men inte självklart så.
Men orden kan alltid bli Guds ord.
De här orden har i generationer använt för att söka Närvaron av Gud...för att trösta, hitta livsmod och livskraft. De har använts som en drivkraft för människors goda handlingar. Som inspiration och vägledning. Gott så.
Då har jag inte några som helst problem med att kalla orden för Guds Ord.
Livets Ord.
Ord som ger liv.
Ord som ger livet mening.
Ord som speglar en relation till Gud. Vännen. Älskaren.
Tyvärr har också orden använts för att förminska och förtrycka andra människor. Som motivation för våld mot både kvinnor och barn, för krig, för slaveri och annat tok som vi människor ägnar oss åt. De har använts för att folk skulle "hålla sig på mattan" alltså som ett maktutövande. Ordan har använts för att skrämma, till lydnad och till tro. De har använts för att kränka människovärde. För att bygga hierarkier, för att bevara förtryckande strukturer. Ord använda i egen sak. Av girighet. Av rädsla.
Då är det inte längre Guds ord. Då är det något helt annat. Tomma ord som inte hittar någon gemensam nämnare med den Gud jag tror på, bekänner och längtar efter.
Då tror jag Gud gråter och viskar "du skulle ju inte missbruka mitt namn..."
Ett uppdrag, eller en längtan, eller ett behov av att få berätta om Gud. Berättelser om olika sätt att möta Gud. Olika sätt att förhålla sig till Livskraften. Böcker som vill få oss att reflektera, fundera, lyfta in vårt eget liv och vårt eget sammanhang i något större. Erfarenheter av ett möte som på något sätt förändrat ett liv eller hur livet har tagit en oväntad vändning på grund av ett möte med Gud. Ett försök att förstå livet. Ett försök att förstå det som händer i våra liv och runt omkring oss.
Något större. Alltings källa. Kärlekens urkraft. Livets villkor.
Så ser jag på det iallafall. Det är mitt sätt att förhålla mig till böckerna.
Eviga frågor.
Eviga tankar.
Evig längtan.
"Guds ord" har orden i böckerna kallats...ja, kanske det, men inte självklart så.
Men orden kan alltid bli Guds ord.
De här orden har i generationer använt för att söka Närvaron av Gud...för att trösta, hitta livsmod och livskraft. De har använts som en drivkraft för människors goda handlingar. Som inspiration och vägledning. Gott så.
Då har jag inte några som helst problem med att kalla orden för Guds Ord.
Livets Ord.
Ord som ger liv.
Ord som ger livet mening.
Ord som speglar en relation till Gud. Vännen. Älskaren.
Tyvärr har också orden använts för att förminska och förtrycka andra människor. Som motivation för våld mot både kvinnor och barn, för krig, för slaveri och annat tok som vi människor ägnar oss åt. De har använts för att folk skulle "hålla sig på mattan" alltså som ett maktutövande. Ordan har använts för att skrämma, till lydnad och till tro. De har använts för att kränka människovärde. För att bygga hierarkier, för att bevara förtryckande strukturer. Ord använda i egen sak. Av girighet. Av rädsla.
Då är det inte längre Guds ord. Då är det något helt annat. Tomma ord som inte hittar någon gemensam nämnare med den Gud jag tror på, bekänner och längtar efter.
Då tror jag Gud gråter och viskar "du skulle ju inte missbruka mitt namn..."
Santiago och de vise männen
Betraktelse i Orsa kyrka 7 januari 2009
Santiago är fåraherden och huvudpersonen i boken "Alkemisten" av Paulo Coelho. Han lever i Spanien med sina får. Vandrar med dem, lever med dem och har en ganska god tillvaro. Men så får Santiago en dröm. Och drömmen återkommer. Drömmen handlar om en skatt som finns vid Pyramiderna.
En längtan väcks hos Santiago. En nyfikenhet. Han vill bege sig för att leta efter skatten.
I nuvarande Irak fanns vise män som älskade att titta på stjärnorna, tyda, tolka och hitta budskap i det som himlen visade dem. Vid den här tiden möttes Saturnus och Jupiter i Fiskarnas tecken vilket gav ett ovanligt stark sken på himlen. Ett tecken på att det fanns något särskilt där vid stjärnan. En skatt kanske? Fiskens tecken var också tecknet på något nytt. En ny era.
En längtan väcks hos de vise männen. En nyfikenhet. De vill bege sig för att leta efter skatten.
Båda berättelserna handlar om längtan, nyfikenhet men också mod. Mod att bryta upp från det man känner till, det man vet att man har, för att gå mot något okänt...något man inte känner till eller vet hur det blir. Mod att våga följa en längtan, en dröm, ett tecken...
De ger sig iväg ut på ökenvandringar, både Santiago och de vise männen. Från olika håll visserligen, men de måste ändå färdas genom sanden för att nå dit de ska.
Jag har aldrig varit i en öken, inte en med sand iallafall, livets öken är ju en helt annan sak! Men jag förstår att det är en farlig plats.
Storslaget, vackert med oändliga vidder, men farlig om människan inte kan tyda himlens och naturens språk.
Det närmaste vi kan komma är kanske våra kalfjäll.
Storslaget, vackert med oändliga vidder, men farligt om människan inte kan tyda himlens och naturens språk.
Santiagos resa blir inte enkel. Han stöter på allehanda problem. Han blir lurad. Han är utsatt. Men...
...han lyssnar på sitt hjärta, han behåller sitt mod, han lär sig att tyda tecken i sin omgivning och han lär sig ta hjälp.
De vise männens resa vet vi inte så mycket om annat än att de går fel men...
...de lyssnar på sina hjärtan, de behåller modet, de lär sig tyda tecken i sin omgivning och de lär sig ta hjälp.
Så är det väl för de flesta av oss tänker jag, att vi behöver ta hjälp på vår resa genom det förunderliga landskap som kallas livet. Vi behöver vänner, vägvisare och ledstjärnor. Vi behöver lära oss tyda tecknen i livet och vi behöver lära oss lyssna till vårt hjärta. Vi behöver också kunna gå fel ibland, som både de vise männen, misslyckas och bli lurade som Santiago blir.
De vise männen låter sig luras av sina egna föreställningar.
Santiago blir lurad för att han är godtrogen och litar på människor.
Kanske är det samma sak?
Det viktiga i berättelsen om Santiago är att han bestämmer sig för att inte fastna i offerrollen utan se sig som en äventyrare. Han låter inte dessa händelser bryta hans längtan, krossa drömmen eller ge upp hoppet.
Vid ett tillfälle kommer Santiago fram till en Oas. Det blir ett välkommet avbrott i den farliga, mödosamma resan. Här kan han vila ut. Det blir bara lite för tryggt...för bekvämt...han finner kärleken också, i vackra Fatima. Han är på vippen att ge upp sina drömmar för att stanna där i Oasen, men Alkemisten som blir hans följeslagare på resten av resan drar honom vidare. Kärleken finns kvar. Följer han inte sina drömmar och sitt hjärta nu kommer han att ångra sig. Santiago ger sig av igen...
Oaser är tillfälliga stopp. Hämta andan, hitta ny kraft, men själva rörelsen får inte stanna av...
Santiago finner till slut sin skatt - men inte där han trodde han skulle finna den.
De vise männen finner till slut sin skatt - men inte där de trodde att de skulle finna den.
Santiago är fåraherden och huvudpersonen i boken "Alkemisten" av Paulo Coelho. Han lever i Spanien med sina får. Vandrar med dem, lever med dem och har en ganska god tillvaro. Men så får Santiago en dröm. Och drömmen återkommer. Drömmen handlar om en skatt som finns vid Pyramiderna.
En längtan väcks hos Santiago. En nyfikenhet. Han vill bege sig för att leta efter skatten.
I nuvarande Irak fanns vise män som älskade att titta på stjärnorna, tyda, tolka och hitta budskap i det som himlen visade dem. Vid den här tiden möttes Saturnus och Jupiter i Fiskarnas tecken vilket gav ett ovanligt stark sken på himlen. Ett tecken på att det fanns något särskilt där vid stjärnan. En skatt kanske? Fiskens tecken var också tecknet på något nytt. En ny era.
En längtan väcks hos de vise männen. En nyfikenhet. De vill bege sig för att leta efter skatten.
Båda berättelserna handlar om längtan, nyfikenhet men också mod. Mod att bryta upp från det man känner till, det man vet att man har, för att gå mot något okänt...något man inte känner till eller vet hur det blir. Mod att våga följa en längtan, en dröm, ett tecken...
De ger sig iväg ut på ökenvandringar, både Santiago och de vise männen. Från olika håll visserligen, men de måste ändå färdas genom sanden för att nå dit de ska.
Jag har aldrig varit i en öken, inte en med sand iallafall, livets öken är ju en helt annan sak! Men jag förstår att det är en farlig plats.
Storslaget, vackert med oändliga vidder, men farlig om människan inte kan tyda himlens och naturens språk.
Det närmaste vi kan komma är kanske våra kalfjäll.
Storslaget, vackert med oändliga vidder, men farligt om människan inte kan tyda himlens och naturens språk.
Santiagos resa blir inte enkel. Han stöter på allehanda problem. Han blir lurad. Han är utsatt. Men...
...han lyssnar på sitt hjärta, han behåller sitt mod, han lär sig att tyda tecken i sin omgivning och han lär sig ta hjälp.
De vise männens resa vet vi inte så mycket om annat än att de går fel men...
...de lyssnar på sina hjärtan, de behåller modet, de lär sig tyda tecken i sin omgivning och de lär sig ta hjälp.
Så är det väl för de flesta av oss tänker jag, att vi behöver ta hjälp på vår resa genom det förunderliga landskap som kallas livet. Vi behöver vänner, vägvisare och ledstjärnor. Vi behöver lära oss tyda tecknen i livet och vi behöver lära oss lyssna till vårt hjärta. Vi behöver också kunna gå fel ibland, som både de vise männen, misslyckas och bli lurade som Santiago blir.
De vise männen låter sig luras av sina egna föreställningar.
Santiago blir lurad för att han är godtrogen och litar på människor.
Kanske är det samma sak?
Det viktiga i berättelsen om Santiago är att han bestämmer sig för att inte fastna i offerrollen utan se sig som en äventyrare. Han låter inte dessa händelser bryta hans längtan, krossa drömmen eller ge upp hoppet.
Vid ett tillfälle kommer Santiago fram till en Oas. Det blir ett välkommet avbrott i den farliga, mödosamma resan. Här kan han vila ut. Det blir bara lite för tryggt...för bekvämt...han finner kärleken också, i vackra Fatima. Han är på vippen att ge upp sina drömmar för att stanna där i Oasen, men Alkemisten som blir hans följeslagare på resten av resan drar honom vidare. Kärleken finns kvar. Följer han inte sina drömmar och sitt hjärta nu kommer han att ångra sig. Santiago ger sig av igen...
Oaser är tillfälliga stopp. Hämta andan, hitta ny kraft, men själva rörelsen får inte stanna av...
Santiago finner till slut sin skatt - men inte där han trodde han skulle finna den.
De vise männen finner till slut sin skatt - men inte där de trodde att de skulle finna den.
Goda helger har fyllt på en sliten själ
Helgerna har varit en riktig källa för påfyllning av alla de slag. Underbara gudstjänster som jag bär med mig i mitt hjärta. Närmare 20 mil på laggarna i en miljö som är obeskrivbart. Det är som att åka rakt ut i en saga. En vintersaga som handlar om något av det finaste själen kan få.
Bilden ovan är från mitt nattygsbord, ja, det är Coelho som gäller nu, för den som har missat det! Böckerna som ligger där har jag läst under helgerna. Fantastiska, underbara böcker, fyllda av visdom och livsberättelser som talar rakt in i hjärtat. Sak man bara läsa en enda bok av denne man (och det ska man ju inte!) så är det "Alkemisten". Imorgon är det min tur att hålla morgonmässan...ska försöka väva ihop visdomen i Alkemisten med berättelsen om de vise männen. Ska nog gå på något vis!!! En bok som betydde mycket för mig var "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät".
Sist men inte minst har det varit helger med vänner, släkt och familj som kommit och gått och berikat vårt liv på olika sätt. Enkelt och avslappnat, så som det ska vara. Stora järngrytan rymmer 6L. Perfekt för köttfärsås till många! Det är ju samvaron, samtalen och mötet som är det viktiga. Och så säger vi...det här måste vi göra oftare...tills vardagen rullar in och fyller oss alla med sina bestyr. Tur att det då finns oaser. Helgerna blev en sådan!
Nu kommer vardagen med stormsteg imorgon! Nytt år, nya utmaningar och massor av lust och glädje att fortsätta utvecklas i allt det jag gör!
Bilden ovan är från mitt nattygsbord, ja, det är Coelho som gäller nu, för den som har missat det! Böckerna som ligger där har jag läst under helgerna. Fantastiska, underbara böcker, fyllda av visdom och livsberättelser som talar rakt in i hjärtat. Sak man bara läsa en enda bok av denne man (och det ska man ju inte!) så är det "Alkemisten". Imorgon är det min tur att hålla morgonmässan...ska försöka väva ihop visdomen i Alkemisten med berättelsen om de vise männen. Ska nog gå på något vis!!! En bok som betydde mycket för mig var "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät".
Sist men inte minst har det varit helger med vänner, släkt och familj som kommit och gått och berikat vårt liv på olika sätt. Enkelt och avslappnat, så som det ska vara. Stora järngrytan rymmer 6L. Perfekt för köttfärsås till många! Det är ju samvaron, samtalen och mötet som är det viktiga. Och så säger vi...det här måste vi göra oftare...tills vardagen rullar in och fyller oss alla med sina bestyr. Tur att det då finns oaser. Helgerna blev en sådan!
Nu kommer vardagen med stormsteg imorgon! Nytt år, nya utmaningar och massor av lust och glädje att fortsätta utvecklas i allt det jag gör!
Ännu mera höjdare, ännu mera visdom
Lipton, takets lite ängslige pessimist, står framför spegeln i full slalomutrustning. Svänger fram och tillbaka. Lilla Luleå, takets drömmare, tittar på.
Så föreslår hon att de ska gå till backen och åka lite skidor. Men Lipton svarar:
- Nej, jag kan inte åka skidor.
-Kan du inte, svarar Luleå, men då kan ju jag lära dig!
Lipton tvekar, men Luleå står på sig.
Väl uppe i backen vacklar Lipton...jo, han ska nog klara det här...eller inte...eller...
-Du måste bara lita på dig själv, säger Luleå. Våga! Försök!
Lipton ger sig av. Luleå hejar, peppar, stöttar och uppmuntrar. Liptons ängslan förbyts i en allt bättre och bättre självkänsla...det här går ju bra!
-Slappna av och lite på dig själv, skriker Luleå.
Väl nere på marken säger Lipton:
-Jag hade aldrig vågat om det inte hade varit för dig Luleå. En dag, om jag tränar riktigt mycket, så kanske jag blir lika duktig som du på att åka skidor!
Luleå svarar:
-Men jag kan inte åka skidor!
Underbar berättelse om att få en annan att tro på sin egen förmåga, få andra att växa, våga och utmana sig själv men samtidigt finnas där, stötta, uppmuntra och peppa!
Bästa vännen, lilla lilla Ester, och största vännen, stora stora Franke, takets filosof, tittar upp mot stjärnorna. Plötsligt säger Franke:
-Du Ester, du och jag ser precis lika dana ut...
Ester skrattar lite och svarar:
-Men Franke, det gör vi ju inte. Du är stor och jag är liten. Du har kort hår och jag har långt hår. Du har glasögon, det har inte jag...vi ser faktiskt väldigt olika ut!
-Ja, det förstås...
En stunds tystnad medan Franke funderar...
-Men du Ester, om man ser oss på jättelångt håll, då blir vi som små prickar, då ser vi precis lika dana ut!
Ester fnittrar lite...
-Ja, det har du rätt i!
Franke fortsätter:
-Som stjärnorna, dom ser ju också likadana ut.
-Ja, vi är som stjärnorna Franke!
Allt är ju trots allt bara en fråga om vilket perspektiv man har!
En annan höjdare som dök ner i brevlådan idag, Sinéad O´Connors dubbelalbum "Theology" - mums!
Så föreslår hon att de ska gå till backen och åka lite skidor. Men Lipton svarar:
- Nej, jag kan inte åka skidor.
-Kan du inte, svarar Luleå, men då kan ju jag lära dig!
Lipton tvekar, men Luleå står på sig.
Väl uppe i backen vacklar Lipton...jo, han ska nog klara det här...eller inte...eller...
-Du måste bara lita på dig själv, säger Luleå. Våga! Försök!
Lipton ger sig av. Luleå hejar, peppar, stöttar och uppmuntrar. Liptons ängslan förbyts i en allt bättre och bättre självkänsla...det här går ju bra!
-Slappna av och lite på dig själv, skriker Luleå.
Väl nere på marken säger Lipton:
-Jag hade aldrig vågat om det inte hade varit för dig Luleå. En dag, om jag tränar riktigt mycket, så kanske jag blir lika duktig som du på att åka skidor!
Luleå svarar:
-Men jag kan inte åka skidor!
Underbar berättelse om att få en annan att tro på sin egen förmåga, få andra att växa, våga och utmana sig själv men samtidigt finnas där, stötta, uppmuntra och peppa!
Bästa vännen, lilla lilla Ester, och största vännen, stora stora Franke, takets filosof, tittar upp mot stjärnorna. Plötsligt säger Franke:
-Du Ester, du och jag ser precis lika dana ut...
Ester skrattar lite och svarar:
-Men Franke, det gör vi ju inte. Du är stor och jag är liten. Du har kort hår och jag har långt hår. Du har glasögon, det har inte jag...vi ser faktiskt väldigt olika ut!
-Ja, det förstås...
En stunds tystnad medan Franke funderar...
-Men du Ester, om man ser oss på jättelångt håll, då blir vi som små prickar, då ser vi precis lika dana ut!
Ester fnittrar lite...
-Ja, det har du rätt i!
Franke fortsätter:
-Som stjärnorna, dom ser ju också likadana ut.
-Ja, vi är som stjärnorna Franke!
Allt är ju trots allt bara en fråga om vilket perspektiv man har!
En annan höjdare som dök ner i brevlådan idag, Sinéad O´Connors dubbelalbum "Theology" - mums!
Redskap för frid
Vanmakt och sorg...snälla, snälla...sluta skicka mera hett hat mellan Israel och Gaza. Nu räcker det.
Vad ska lilla jag kunna göra...ingenting. Från en trygg vrå i världen känner jag mig maktlös.
En fjärdedel av de som dör i Gaza nu är kvinnor och barn. Nästan hälften (45%) av de skadade är kvinnor och barn.
Det kan vi göra för rätt och för fred, vi kan be...så sjunger vi i en av våra psalmer. (Sv.ps 591)
Ja, det är väl det jag kan göra. Be. Tro på förändringens kraft. Fortsätta hoppas. Söka det lilla lilla jag kan bidra med. Tro att det är viktigt det också. Tro att det har betydelse.
Jag ber med Franciskus ord. För nästan tusen år sedan skrev han dem...men så djupt mänskliga att de gäller även idag.
Vad ska lilla jag kunna göra...ingenting. Från en trygg vrå i världen känner jag mig maktlös.
En fjärdedel av de som dör i Gaza nu är kvinnor och barn. Nästan hälften (45%) av de skadade är kvinnor och barn.
Det kan vi göra för rätt och för fred, vi kan be...så sjunger vi i en av våra psalmer. (Sv.ps 591)
Ja, det är väl det jag kan göra. Be. Tro på förändringens kraft. Fortsätta hoppas. Söka det lilla lilla jag kan bidra med. Tro att det är viktigt det också. Tro att det har betydelse.
Jag ber med Franciskus ord. För nästan tusen år sedan skrev han dem...men så djupt mänskliga att de gäller även idag.
O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.
Min Gud och Mästare,
lär mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge, som man får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.
(Francesco Bernadone "Den helige Franciskus av Assisi" 1181-1226)
