kyrkoherdens

Jag tror att ingen på fullaste allvar kan tänka sig att det finns en grupp alltigenom kloka, goda och förståndiga människor som gör allting rätt och en grupp okloka, vilsna och slarviga människor som gör allt galet.

Texter vid kyrkoårets slut tänker jag mig handlar om oss som helheter. Som komplext sammansatta individer där det ryms en stor portion klokhet men också en portion oklokhet. Oavsett om det i texterna handlar om får och getter, fiskar som ska sorteras, brudtärnor med oljelampor så tror jag att varje bild gestaltar en helhet. Allt som ryms i oss. Inte ett vi och dom. Inte bättre och sämre.

Det är i varje människa som sorteringen ska ske. Det är jag som helhet som ska bli helare.

Eller också kan jag tänka mig att texterna handlar om oss människor som kollektiv. Att det finns mycket vi gör som är oklokt som grupp. Förbruka vår jords resurser till exempel. Men också att det finns en styrka i kollektivet. Att vara många. Att dela.

Eller både ock, att texterna handlar om mig som människa, allt det som ryms i mig och mänskligheten som helhet...

Kyrkoårets slut är väntans tid. Väntan och längtan efter ett helt liv, det fullkomliga. "Då ska vi se, ansikte mot ansikte, då ska min kunskap bli fullständig, som Guds kunskap om mig". Väntan och längtan efter den dag då vi är helt och fullt upprättade, befriade och sanna.

Tills dess får vi leva i vaksamhet.

Vaksamma på allt det som förminskar och kränker människovärde.

Vaksamma på allt det som kränker jorden.

Vaksamma på det som kränker livet.

Vakamma på allt som kränker Gud.

Vaksamma på det som slår sönder vår vänskap med Gud och varandra. Det som splittrar och bryter sönder.


I den vaksamheten får vi finnas i Guds närhet. Burna, omfamnade, förlåtna. Där får vi vara med alla vår klokhet och all vår oklokhet. Allt det får vi bära fram och lämna i Guds generösa famn och veta att vi är älskade just som vi är. I all vår styrka. I all vår brist.

Då kan vår kotpelare sakta resa sig ur vårt egen bäckenbotten och vi kan sträcka på oss i all vår längd. Hitta tyngdpunkten i våra egna liv. Då finns det inte mycket som kan få omkull oss...

Vila i din väntan.
Stilla mötet sker.
All din stora längtan
Herren hör och ser

Livet skiftar fort
kvävs av dödens hot
Herren skingrar rädslan
kornets hopp är stort

Framtiden väntar
vila i tro
kornet som nu slumrar
snart börjar gro

Sv.ps 205

Rekommenderas å det varmaste för en vacker fridfull adventstid och jul!

Så underbart vacker musik!

Njut!

Vackert ligger kyrkogården inbäddad i mörkret som har sänkt sig efter en fantastisk höstdag med strålande sol. Ljus lyser på gravarna. Det är en mäktig syn med så många ljus överallt. Alla ljus för någon, någon som inte är glömd, någon som har betytt mycket för många. Det är alla goda minnens helg. Helgen då vi omslutera alla de människaor som gått före oss i våra tankar. Då vi reflekterar över vår stund på jorden. Vad vi gör med den. Hur vi ska leva med varandra. Hur vi ska vara mot varandra.

Vad har vi lärt oss av de som har gått före. Hur har deras liv påverkat oss?

Alla goda minnens helg och alla känslornas helg.Tacksamheten över att få ha lärt känna människor. glädjen över att få ha delat något med en annan människa. Förtroendet och gåvan att få ha vandrat en bit på vägen tillsammans med någon. Smärtan i att behöva skiljas åt. Hoppet om att döden inte är slutet. Tron att livet är starkare än döden. Livet kommer nära, om vi tillåter det.

I onsdags firade vi mässa i Ljusets kapell. Då var det Jespers tur att hålla i betraktelsen igen. Läs den gärna på hans blogg www.multisport.blogg.se. En betraktelse som berörde.

...en av helgen höjdpunkter var också en strimma ljus i mörkret. Nämligen nyutlagd snö...mindre än 700 meter i den gröna terrängen. Men man kan ju åka många varv! Och många vara blev det, fler för vissa än somliga. Själv slet jag nog ihop någon mil på lördagen och någon på söndagen! Härlig premiär!