Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Ur diktsamlingen "För trädets skull" av Karin Boye
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Ur diktsamlingen "För trädets skull" av Karin Boye
Dags att vakna nu!
Vasaloppsvecka innebär mycket folk, många lopp, muskelvärk, blåbärssoppa, helikoptersurr, Hård & Blomkvist, våraning i luften, sol och takdropp...men för mig innebär det också startskottet på vårbruket.
Nu ska pelargonerna väckas ur sin sköna vintervila. Upp i ljuset och på med ny jord. Upp ur källaren kommer dessa torra, rackliga pelargoner i långa rader, täckta av vissna blad och torra grenar, men ändå vid liv med ett och annat sprött ljusgrönt skott på stammen.
Då påbörjas rensningen...bort med allt dött, torrt och visset. Sekatören gör små vassa snitt i dessa yviga blommor och kvar blir några stackars pinnar som förskrämt tittar upp ur krukan.
Komposten får påfyllning av kopiösa mängder gammal jord och vissna blad, torra pinnar och överblommade blommor.
Det dröjer inte länge i husets stora ljusa fönster innan det kommer små ljusgröna skott på blomman. Först ser det bara ut som små tussar, men livet är starkt och växer snart till sig till en stor och frisk pelargon som förhoppningsvis kommer att blomma rikligt när sommaren kommer. Ganska sparsamt med näring och lagom mycket vatten.
Frodigt grön i sitt bladverk och något av det tåligaste som finns...
Kanske är det just precis så med oss människor. Att allt det där som vi släpar omkring på som är dött, torrt och visset måste bort.
Allt rackel i livet måste beskäras bort för att vi ska kunna bli friska, sunda och starka människor.
Jag tror att det är så att vi alla har det i livet som hindrar själva livet, stjäl vår energi och fungerar förkrympande på oss.
En pelargon klarar sig egentligen alldeles utmärkt utan beskäring och föryngring. Det är inte det. Men den skulle slösa bra mycket på sin kraft och energi med att försöka få igång det som inte fungerade, det som var visset, trött och dött. Den skulle inte kunna använda kraften till att växa sig stark, vacker och frodig. Den skulle inte orka blomma så mycket. Allt för mycket kraft skulle gå åt till det som var illa däran.
Precis som blomman tror jag vi människor mår bäst av lagom mycket näring och vatten. Inte för mycket och inte för lite.
Ljus behöver vi också i våra liv. Ljuset som kommer från livets källa och ursprung, vårt mål och vår mening. Ljus som leder oss på vår väg genom livet. Ljuset som bär oss genom våra allra mörkaste stunder.
Ibland måste vi rensa i vårt liv och plocka bort det som begränsar oss från att ge utrymme för det nya som kommer...
Det som tar allt för mycket av vår ork och kraft och ändå bara försöker upprätthålla det som inte fungerar. Det som är visset, trött och dött.
Kraften ska vi använd för att växa oss starka, vackra och frodiga. Kraften ska vi använda till att blomma. För varandra. Här och nu. Och sedan...för alltid, i evighet.
Fastetiden är inledd i kyrkan. Igår gick startskottet för den.
Tid för eftertanke och reflektion.
Tid för andlig beskäring och föryngring. I stort och i smått.
Tid att plocka bort det som är visset, dött, trött och skräpigt. I våra liv och i världen.
Energiplanera. Med våra inre resurser.
Bereda förutsättningar för det nya och friska.
Bereda för blomningstid.
Bereda för den styrka som finns i oss.
Bereda för den kraft som utmanar.
Från brustet till helt.
Från trött till lust och glädje.
Från död till Liv.
Liv för alla. Allas ansvar.
Dags att vakna nu!
.
Nu ska pelargonerna väckas ur sin sköna vintervila. Upp i ljuset och på med ny jord. Upp ur källaren kommer dessa torra, rackliga pelargoner i långa rader, täckta av vissna blad och torra grenar, men ändå vid liv med ett och annat sprött ljusgrönt skott på stammen.
Då påbörjas rensningen...bort med allt dött, torrt och visset. Sekatören gör små vassa snitt i dessa yviga blommor och kvar blir några stackars pinnar som förskrämt tittar upp ur krukan.
Komposten får påfyllning av kopiösa mängder gammal jord och vissna blad, torra pinnar och överblommade blommor.
Det dröjer inte länge i husets stora ljusa fönster innan det kommer små ljusgröna skott på blomman. Först ser det bara ut som små tussar, men livet är starkt och växer snart till sig till en stor och frisk pelargon som förhoppningsvis kommer att blomma rikligt när sommaren kommer. Ganska sparsamt med näring och lagom mycket vatten.
Frodigt grön i sitt bladverk och något av det tåligaste som finns...
Kanske är det just precis så med oss människor. Att allt det där som vi släpar omkring på som är dött, torrt och visset måste bort.
Allt rackel i livet måste beskäras bort för att vi ska kunna bli friska, sunda och starka människor.
Jag tror att det är så att vi alla har det i livet som hindrar själva livet, stjäl vår energi och fungerar förkrympande på oss.
En pelargon klarar sig egentligen alldeles utmärkt utan beskäring och föryngring. Det är inte det. Men den skulle slösa bra mycket på sin kraft och energi med att försöka få igång det som inte fungerade, det som var visset, trött och dött. Den skulle inte kunna använda kraften till att växa sig stark, vacker och frodig. Den skulle inte orka blomma så mycket. Allt för mycket kraft skulle gå åt till det som var illa däran.
Precis som blomman tror jag vi människor mår bäst av lagom mycket näring och vatten. Inte för mycket och inte för lite.
Ljus behöver vi också i våra liv. Ljuset som kommer från livets källa och ursprung, vårt mål och vår mening. Ljus som leder oss på vår väg genom livet. Ljuset som bär oss genom våra allra mörkaste stunder.
"Jag är världes ljus.
Den som följer mig
ska inte vandra i mörkret
utan ha livets ljus"
Jesus i Joh 8:12
Den som följer mig
ska inte vandra i mörkret
utan ha livets ljus"
Jesus i Joh 8:12
Ibland måste vi rensa i vårt liv och plocka bort det som begränsar oss från att ge utrymme för det nya som kommer...
Det som tar allt för mycket av vår ork och kraft och ändå bara försöker upprätthålla det som inte fungerar. Det som är visset, trött och dött.
Kraften ska vi använd för att växa oss starka, vackra och frodiga. Kraften ska vi använda till att blomma. För varandra. Här och nu. Och sedan...för alltid, i evighet.
Fastetiden är inledd i kyrkan. Igår gick startskottet för den.
Tid för eftertanke och reflektion.
Tid för andlig beskäring och föryngring. I stort och i smått.
Tid att plocka bort det som är visset, dött, trött och skräpigt. I våra liv och i världen.
Energiplanera. Med våra inre resurser.
Bereda förutsättningar för det nya och friska.
Bereda för blomningstid.
Bereda för den styrka som finns i oss.
Bereda för den kraft som utmanar.
Från brustet till helt.
Från trött till lust och glädje.
Från död till Liv.
Liv för alla. Allas ansvar.
Dags att vakna nu!
.
Den trotsiga talgoxen
Där sitter han, trotsigt, i tjugofyra graders kyla i eken utanför köksfönstret, och sjunger.
I bitande vinterkyla sjunger han ändå om våren...
Så tokigt det hörs ut när vårsången ljuder i kallt gnistrande vinterlandskap. Så härligt trotsigt!
Så slår det mig...hans sång styrs ju inte av kyla eller värme...inte av datum eller takdroppets vara eller inte vara.
Sången styrs av ljuset.
Av dagens längd. Av dagens timmar...som bara blir fler och fler.
Solen har idag börjat bränna fram mina fräknar på näsan.
När jag åkte iväg på sparken för att besöka ett sorghus slog det mig att det var ljust som på dagen fastän klockan hade hunnit bli fem på eftermiddagen. För bara några veckor sedan hade det varit mörkt. Ljuset intar vårvintern med stormsteg och talgoxen sjunger dess lov trots bitande minusgrader.
När jag åker hem igen har mörkret hunnit lägga sig. Talgoxen har också lagt sig. Det är tyst och kallt, men bara minus tretton, riktigt behagligt! Stjärnhimlen syns så tydligt i den klara kvällen.
Imorgonbitti sitter han där i eken igen och sjunger för den kommande våren. Sjunger för ljuset.
Det kommer han trotsigt att göra tills vintern släpper taget om oss och marken färgas grön igen.
Tills dagen blir längre än natten igen.
Tills ljuset är starkare än mörkret igen.
Min själ vill sjunga med i den sången. Sången till ljuset.
Talgoxen (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesfåglar.
Fågeln är en stannfågel även om den kan flytta vid t.ex näringsbrist.
Talgoxen har en mycket god anpassningsförmåga till nya miljöer.
Vad gäller läte så har varje hanne sin egen strof och framför allt hastighet.
Talgoxen blir normalt 13,5-15 cm lång och väger som vuxen 20 gram.
Den kan bli 15 år gammal.
Denna lilla fågel har visat sig kunna lösa ganska så invecklade problem.
Det levande Ordet
Idag har vi firat gudstjänst med små och stora i Orsa kyrka. Temat för dagen var "Det levande Ordet". De i församlingen som fyller 6 år i år skulle få sina biblar och jag hade preparerat min gamla konfirmationsbibel (som jag alltså fick för 24 år sedan!) med lite skoj. Stor som en tegelsten är den...
Jag frågade barnen vad det var för en bok...en bok om Jesus...Bibeln...jodå, de hade full koll på läget. Så frågade jag vad som fanns i boken...
- Ord! ropade barnen, och då när jag öppnade boken ramlade det ut en massa ord som i ett dragspel...en lång rad med "ord" blev det....så många ord...men är de levande? Hur kan ett ord leva?!
Barnen hade en del tips såklart på hur ord kan leva.
- Man kan göra! sa någon och så hittade vi ett stort hjärta mitt bland bladen och alla ord. Aha! Så det är vad alla orden betyder!!! Fint!
Och så fick Anna-Karin komma fram och jag visade vilken skillnad det är om man "bara" säger att man tycker om någon eller om man säger det och samtidigt ger en kram...då blir orden mycket mera levade på en gång!
Nu var det så i kyrkan idag att det fanns massor av hjärtan framme i koret och barnen letade och hittade och gav vidare, för det var själva vitsen med det hela...om man får kärlek ska man ge den vidare också. Då får ju orden liv.
Så alla i församlingen fick hjärtan av barnen som sprang fram och tillbaka med hjärtan i en salig röra och ett härligt kaos.
Ord fylldes med mycket liv idag tack vare många härliga ungar!
Sedan gick vi ut från kyrkan i strålande sol och vacker vinterdag...som när livet är som bäst!
Jag frågade barnen vad det var för en bok...en bok om Jesus...Bibeln...jodå, de hade full koll på läget. Så frågade jag vad som fanns i boken...
- Ord! ropade barnen, och då när jag öppnade boken ramlade det ut en massa ord som i ett dragspel...en lång rad med "ord" blev det....så många ord...men är de levande? Hur kan ett ord leva?!
Barnen hade en del tips såklart på hur ord kan leva.
- Man kan göra! sa någon och så hittade vi ett stort hjärta mitt bland bladen och alla ord. Aha! Så det är vad alla orden betyder!!! Fint!
Och så fick Anna-Karin komma fram och jag visade vilken skillnad det är om man "bara" säger att man tycker om någon eller om man säger det och samtidigt ger en kram...då blir orden mycket mera levade på en gång!
Nu var det så i kyrkan idag att det fanns massor av hjärtan framme i koret och barnen letade och hittade och gav vidare, för det var själva vitsen med det hela...om man får kärlek ska man ge den vidare också. Då får ju orden liv.
Så alla i församlingen fick hjärtan av barnen som sprang fram och tillbaka med hjärtan i en salig röra och ett härligt kaos.
Ord fylldes med mycket liv idag tack vare många härliga ungar!
Sedan gick vi ut från kyrkan i strålande sol och vacker vinterdag...som när livet är som bäst!
Gästspel 3
Vår diakon Anders Kanhlund höll betraktelsen på morgonmässan i Orsa kyrka onsdagen den 4 februari
Välkommen som gästbloggare Anders!
Betraktelse onsdagen den 4 februari 2009
Vågorna börjar gå höga, vi sitter i båten på vattnet, det kan vara på Siljan. Rädslan börjar gripa tag i oss, tvivlet får fäste i vår allt mer spända kropp. Ska vi klara det? Kommer vi att komma i hamn? Vad har vi gjort för att hamna i den här situationen? Vad är de för prövning vi måste utstå?
Söndagens evangelietext handlar om hur Jesus stillar stormen (Mark 4:35-41). Men egentligen beskriver den lärjungarnas, och jag tror även vår egen rädsla, och brist på tilltro.
Det är lätt i dessa tider med arbetslöshet, ekonomiskkris, naturförstöring, främlingsfientlighet och utanförskap, känna att det gungar under oss. Det otäcka är att de onda krafterna kan komma smygande, till att börja med som en liten lätt vind pust, som vi knappt märker, för att sedan öka i styrka, då kanske vi inte kan, orkar, eller vågar stå emot de krafter, som finns överallt.
Välkommen som gästbloggare Anders!
Betraktelse onsdagen den 4 februari 2009
Vågorna börjar gå höga, vi sitter i båten på vattnet, det kan vara på Siljan. Rädslan börjar gripa tag i oss, tvivlet får fäste i vår allt mer spända kropp. Ska vi klara det? Kommer vi att komma i hamn? Vad har vi gjort för att hamna i den här situationen? Vad är de för prövning vi måste utstå?
Söndagens evangelietext handlar om hur Jesus stillar stormen (Mark 4:35-41). Men egentligen beskriver den lärjungarnas, och jag tror även vår egen rädsla, och brist på tilltro.
Det är lätt i dessa tider med arbetslöshet, ekonomiskkris, naturförstöring, främlingsfientlighet och utanförskap, känna att det gungar under oss. Det otäcka är att de onda krafterna kan komma smygande, till att börja med som en liten lätt vind pust, som vi knappt märker, för att sedan öka i styrka, då kanske vi inte kan, orkar, eller vågar stå emot de krafter, som finns överallt.
Vi ser och känner stormen inom oss själva, i Orsa, i Dalarna, I Sverige och runt om vår värld. Det är då lätt att vi ger upp, vi riskerar att drunkna.
När hotet kommer, är det viktigt att tänka. Vad är jag rädd för? Vem är jag? Vad vill jag?
Det gäller att se det lilla i det stora, våga ta vara på den inre lilla kärnan av mod och hopp, som finns inom oss alla, att vi vågar tro på det. Hoppet gör att vi orkar ställa oss upp, stå emot de destruktiva krafterna, öppna ögonen och våra sinnen. Vågar känna tillit till det inre i våra liv.
Kyrkan finns inom oss. Gud är med oss alltid, Gud är vårt hjärtslag.
Vi kan inte slå oss till ro och låta Gud ordna problemen vi själva har skapat. Men Gud finns här, och kan ge oss perspektiv på problemen.
Gud är som vår livbåt, som är med oss när det gungar, blåser och skakar, för det kommer det att göra, flera gånger. Vi har Gud att hålla oss i. Vi får känna engagemang, empati, kärlekskraften. Tro.
Med Guds hjälp kan vi väcka hoppet till liv. Vi får känna att vi blir förlåtna, vi får känna försoning och Guds livskraft som genomsyrar allt.
Ja, det finns en skyddande hamn, som alltid är öppen att ta emot dig och mig. Där vi kan känna tilltro och hopp.
Att Tåla Modet
Bristen på tålamod är min värsta fiende men också min bästa vän...
Om man bara kunde få lite lagom balans på det hela. Inte för mycket. Inte för lite.
För lite tålamod gör att jag rusar fram genom livet som om jag bara måste hinna med allt NU. Springer ifrån mina medmänniskor...och ibland kanske till och med mig själv. Lever som om det inte fanns någon morgondag, som om dagen inte skulle gry imorgonbitti. Tusen järn i elden alltid, minst. Bra att ha, bra att kunna, bra att veta... Vill så mycket, för mycket, alldeles för mycket. Gör så mycket, för mycket, alldeles för mycket. Vill framåt så fort som möjligt. Går det att snabbspola livet Fast Forward?
För mycket tålamod skulle få farten att stanna av. Kanske skulle jag tappa styrfarten genom livet. Bli oengagerad och likgiltig? Sluta brinna, sluta leva, sluta älska, sluta ...det är iallafall det jag är rädd för. Jag vill leva här och nu inte sen.
Men tålamod, tänker jag, handlar ju om att nöja sig. Nöja sig med att sitta vid ett fiskespö och vänta på att det ska nappa (och får fiskaren ingen fisk så är fiskaren fullständig nöjd med att bara ha fått sitta där!!!?) Njuta av stunden. Nöja sig med det väder som är idag och anpassa sig därefter. Hitta skönheten mitt framför näsan. Tålamod handlar ju också om att leva här och nu.
Jag tänker att jag måste tåla modet att vara tålmodig. Inte vara rädd för att livet upphör om jag vågar tåla modet att bjuda in tålamodet. Ta upp mitt tappade tålamod, som jag tappar fleraq gånger om dagen. Inte bara låta det ligga där och gå vidare uten verkligen stanna och plocka upp det. Lita på att livet rymmer så oändligt många fler stunder också för mig. Att det kommer att finnas nya saker att upptäcka också om några år...och här och nu.
Jag ska öva mig i att Tåla Modet med tålamod!
Ps. Att fiska är inte min grej, men det hade ni listat ut va!!?? Men jag är imponerad av det tålamod som en fiskare har. Med lite övning så...
Om man bara kunde få lite lagom balans på det hela. Inte för mycket. Inte för lite.
För lite tålamod gör att jag rusar fram genom livet som om jag bara måste hinna med allt NU. Springer ifrån mina medmänniskor...och ibland kanske till och med mig själv. Lever som om det inte fanns någon morgondag, som om dagen inte skulle gry imorgonbitti. Tusen järn i elden alltid, minst. Bra att ha, bra att kunna, bra att veta... Vill så mycket, för mycket, alldeles för mycket. Gör så mycket, för mycket, alldeles för mycket. Vill framåt så fort som möjligt. Går det att snabbspola livet Fast Forward?
För mycket tålamod skulle få farten att stanna av. Kanske skulle jag tappa styrfarten genom livet. Bli oengagerad och likgiltig? Sluta brinna, sluta leva, sluta älska, sluta ...det är iallafall det jag är rädd för. Jag vill leva här och nu inte sen.
Men tålamod, tänker jag, handlar ju om att nöja sig. Nöja sig med att sitta vid ett fiskespö och vänta på att det ska nappa (och får fiskaren ingen fisk så är fiskaren fullständig nöjd med att bara ha fått sitta där!!!?) Njuta av stunden. Nöja sig med det väder som är idag och anpassa sig därefter. Hitta skönheten mitt framför näsan. Tålamod handlar ju också om att leva här och nu.
Jag tänker att jag måste tåla modet att vara tålmodig. Inte vara rädd för att livet upphör om jag vågar tåla modet att bjuda in tålamodet. Ta upp mitt tappade tålamod, som jag tappar fleraq gånger om dagen. Inte bara låta det ligga där och gå vidare uten verkligen stanna och plocka upp det. Lita på att livet rymmer så oändligt många fler stunder också för mig. Att det kommer att finnas nya saker att upptäcka också om några år...och här och nu.
Jag ska öva mig i att Tåla Modet med tålamod!
Ps. Att fiska är inte min grej, men det hade ni listat ut va!!?? Men jag är imponerad av det tålamod som en fiskare har. Med lite övning så...
