Gud är bortom...
Vår nya präst presenterade sig i våran lokaltidning. Han berättade att han uppfattar Gud som könlös. Vare sig han eller hon. Bortom. Det väckte känslor. Mestadela positiva. Många tyckte att det var ett sunt sätt att se på Gud. Men även negativa. Någon har svårt för att se att jag kan tänka si och du så...och det kan vara okey.
Personligen så gjorde jag en resa bakåt i tiden. Så mycket som jag har jobbat med just denna fråga. I så många olika sammanhang. I teologiska utskott, som försökte verka fram en ny handbok. En modern. Med ett inklusivt språk som åtmintone öppnar upp för fler bilder av Gud. Handboken rann ut i sanden. Luften gick ur mig. Jag var så noga med det där med språket i början av min prästgärning. Även om det var ensamt. Att åka ner till Uppsala och jobba med frågan bland teologer där var väl ingen konst. Men att sitta här uppe i Norra Dalarna...här fanns det inte många som ens förstod hur jag tänkte...än mindre varför? Jag lever inte alltid som jag lär. Jag har väl blivit lite avtrubbad kanske?
Det är så viktigt hur vi benämner Gud för det säger alltid något om Gud. Vad vill vi förmedla? Det är långt ifrån så enkelt som att bara byta ut, eller lägga till bilder.Orden är så viktiga. Kanske, kanske kan den som inte kunnat identifiera sig med bilder helt plötsligt hitta en som det går att förhålla sig till...det som har varit utestängande kan bli en öppning. Rum som varit låsta kan bli intagna.
Männsikor i alla tider har gjort egan erfarenheter av Gud. Egan möten. Egna bilder. Egna ord. Räknar vi med dem i kyrkan eller räknar vi bort dem?
Är det ett behov vi har, vi människor, att sätta bilder på Gud. Som för att kunna föreställa oss det oföreställbara? Fader, Moder, Vän. Ändå är det som att varje gång vi använder orden så krymper vi storheten. Begränsar. Sätter början och slut på det som inte kan rymmas inom början och slut. Så riskerar vi att hamna där vi inte får hamna. Min bild är den rätta, mina ord är sanna. Respekten för den andres bilder försvinner.
Allra sundast kanske ändå är om vi hittar bortom bilder, som allltid kommer att begränsa, hur vi än bär oss åt. Gud som ett verb istället för ett substantiv...
Gud är. Att älska. Att leva. Att finnas. Att vara.Som luftan jag andas in och låter fylla mitt väsen. Som luften jag andas ut. Att ta emot. Att ge. I evighet.
Personligen så gjorde jag en resa bakåt i tiden. Så mycket som jag har jobbat med just denna fråga. I så många olika sammanhang. I teologiska utskott, som försökte verka fram en ny handbok. En modern. Med ett inklusivt språk som åtmintone öppnar upp för fler bilder av Gud. Handboken rann ut i sanden. Luften gick ur mig. Jag var så noga med det där med språket i början av min prästgärning. Även om det var ensamt. Att åka ner till Uppsala och jobba med frågan bland teologer där var väl ingen konst. Men att sitta här uppe i Norra Dalarna...här fanns det inte många som ens förstod hur jag tänkte...än mindre varför? Jag lever inte alltid som jag lär. Jag har väl blivit lite avtrubbad kanske?
Det är så viktigt hur vi benämner Gud för det säger alltid något om Gud. Vad vill vi förmedla? Det är långt ifrån så enkelt som att bara byta ut, eller lägga till bilder.Orden är så viktiga. Kanske, kanske kan den som inte kunnat identifiera sig med bilder helt plötsligt hitta en som det går att förhålla sig till...det som har varit utestängande kan bli en öppning. Rum som varit låsta kan bli intagna.
Männsikor i alla tider har gjort egan erfarenheter av Gud. Egan möten. Egna bilder. Egna ord. Räknar vi med dem i kyrkan eller räknar vi bort dem?
Är det ett behov vi har, vi människor, att sätta bilder på Gud. Som för att kunna föreställa oss det oföreställbara? Fader, Moder, Vän. Ändå är det som att varje gång vi använder orden så krymper vi storheten. Begränsar. Sätter början och slut på det som inte kan rymmas inom början och slut. Så riskerar vi att hamna där vi inte får hamna. Min bild är den rätta, mina ord är sanna. Respekten för den andres bilder försvinner.
Allra sundast kanske ändå är om vi hittar bortom bilder, som allltid kommer att begränsa, hur vi än bär oss åt. Gud som ett verb istället för ett substantiv...
Gud är. Att älska. Att leva. Att finnas. Att vara.Som luftan jag andas in och låter fylla mitt väsen. Som luften jag andas ut. Att ta emot. Att ge. I evighet.
Sommaren har blivit läsandets tid
Det fanns en period i mitt liv då jag slukade böcker. Jag kunde läsa 30-40 skönlitterära böcker per år och fick aldrig nog av orden, beskrivningar av livet som sattes ihop av dessa ord, på olika sätt av olika författare. Jag skrev ner böcker jag läst, författare, vad jag tyckte om boken. Ofta finns det också anteckningar i mina böcker när och var jag har läst dem. Ja, det var ett tag sedan...jag tycker fortfarande om att läsa men det är mycket annat som vill vara med i mitt liv också. Så nu har sommaren med dess långa ljusa nätter och semestertiden blivit läsandets tid. I år har det blivit två böcker av en för mig ny bekantskap, Khaled Hosseini. Jag har läst hans fantastiska böcker "Flyga drake" och "Tusen strålande solar". De har tagit mig med på en resa till Afghanistan, jag har fått bekanta mig med landet, kulturen...eller kanske ska jag säga kulturerna, för det rymmer en sådan komplexitet. Jag har fått möta människor som har lärt mig en del om livet. Läsvärda böcker! Vidare har jag läst "Berlinerpopplarna" av Anne B. Ragde. Den var svår att komma in i, höll på att ge upp, men sedan blev den bättre och bättre! Riktigt bra faktiskt! Den fjärde boken denna sommar var "Sonat till Miriam" av Linda Olsson. Ett gripande livsöde om att få vara en hel människa. Om rötter och dess betydelse.Om att leta efter sig själv i ett kaos. En bok om sanningar och outtalade osanningar, om tystnaden och dess konsekvenser. Låter kanske dystert men den här boken rymmer också hopp. Om resan att hitta sig själv. Om möten med människor som kan bidra till helandet och om möjligheterna och kraften som ligger i det som kommer att bli. Jag kan också varmt rekommendera att köpa skivan till boken med den musik som beskrivs. Att uppleva denna klassiska musik samtidigt som man läser bidrar till upplevelsen!
För dig som inte känner mig ska jag avslöja mina favoritförfattare! Jag går i ständig längtan efter en ny bok av Jeanette Winterson. Brittisk författarinna som borde få Nobelpriset. Nå, hon är rätt ung så vi får väl vänta några hundra år. Första gången jag lästa Jeanette var när jag 1998 läste hennes "Det finns annan frukt än apelsiner". Sedan dess har jag läst sju böcker till av henne. Förra hösten läste jag om den första. Lika bra. Lika gripande. Om att komma ut som homosexuell kvinna i en sträng religiös miljö. Jeanette använde böckerna i gamla testamentet som överskrift på sina kapitel vilket, om man vet vad de böckerna handlar om, tillför ytterligare dimensioner. Läs!
En annan favorit är Barbara Voors.
Ja, det finns fler. Jag får återkomma i ärendet!
Nu väntar huvudkudden!
För dig som inte känner mig ska jag avslöja mina favoritförfattare! Jag går i ständig längtan efter en ny bok av Jeanette Winterson. Brittisk författarinna som borde få Nobelpriset. Nå, hon är rätt ung så vi får väl vänta några hundra år. Första gången jag lästa Jeanette var när jag 1998 läste hennes "Det finns annan frukt än apelsiner". Sedan dess har jag läst sju böcker till av henne. Förra hösten läste jag om den första. Lika bra. Lika gripande. Om att komma ut som homosexuell kvinna i en sträng religiös miljö. Jeanette använde böckerna i gamla testamentet som överskrift på sina kapitel vilket, om man vet vad de böckerna handlar om, tillför ytterligare dimensioner. Läs!
En annan favorit är Barbara Voors.
Ja, det finns fler. Jag får återkomma i ärendet!
Nu väntar huvudkudden!
Äntligen!
Så länge som jag har gått och tänkt på det här med att ha en egen blogg...nu under semestern har tidskontot äntligen varit på min sida, så nu går startskottet. Tanken är att jag här ska dela med mig av mina tanker om Gud, om tro och om livet. Det blir också lite tankar om ledarskap och om organisationen Svenska kyrkan. Kanske blir det också en och annan predikan...Välkommen!
