Rosor
Gruppfoto på Orsa församlings medarbetare!
Tack för att ni finns!
Förtroendekris för Svenska kyrkan?
Landar i en skön hösthelg efter en intensiv vecka. Det började med en övning med POSOMs ledningsgrupp på måndagsmorgonen. Sedan har jag hunnit med att anställa personal, samtalat med kontrektsprosten, träffat kapellrådet, sammanträtt med kyrkorådet, samtalat med våra underbara samverkanspraktikanter som vi har fått rå om under två veckors tid, heldag om det individuella ladarskapet för att utvecklas som ledare både i den egna organisationen, i kommunen och i regionen, som i det här fallet består av kommunerna runt Siljan för att tillsammans stärka ledarskapet i Siljansbygden och så upp och ner till Uppsala över dagen för att delta i en paneldebatt i samband med kyrkomötet. Debatten handlade om huruvida vi har en förtroendekris i kyrkan eller inte med tanke på hur få av ledarna i vår organisation som är kvinnor.
Det blev en bra debatt, eller samtal kanska man kan säga, eftersom panelen var så oerhört överrens!!
Mina egna inlägg handlade om:
1. Hur ser ledarskapet ut i en framtida utvecklande organisation som Svenska kyrkan? Vad är det vi behöver i våra ledare? Självklart finns det som vi behöver för att utveckla organisationen hos både män och kvinnor. Då är det ju inte rimligt att vi missar en massa kompetens av olika anledningar. Rekryteringen måste bli mer professionell och jobba bort de raster av olika föreställningar och förväntningar som begränsar oss på olika plan. Dels föreställningar om manligt/kvinnligt ledarskap. Jag tror att det är farligt att tänka "det här tillför en kvinna...". Vi måste också göra upp med föreställningar om t.ex kyrkoherderollen. Här behövs ett strategiskt, långsiktigt, reflekterat tänkande och kompetens.
2. Förebilder. Vi behöver bli duktigare på att lyfta fram duktiga kvinnor så att de syns! Det är inte bara upp till kvinnorna att synas och själva slå sig fram. Vi måste gemensamt skapa utrymme också för kvinnorna och lyfta fram goda exempel. Idag sker ett medvetet eller omedvetet osynliggörande. Det är viktigt att visa att det är möjligt. Det är viktigt med förebilder för unga kvinnor.
3. Jämställdhet och ämbetsfrågan. En faktor som inte så många andra organisationer delar med oss är att vi har vår ämbetsfråga. Nu är det bestämt att vi som är kvinnor också ska få vara präster och mycket av fokus har enligt min erfarenhet legat på att vara för eller emot detta, och att det har varit så toppenbra att några är för och så har det varit bra med det. Ja, jag reljerar lite nu. Men det är en fallgrop vi riskerar att falla i. Att det räcker med att ställa sig positiv till att vi finns och då riskerar jämställdhetsarbetet att helt eller delvis falla mellan stolarna. Ämbetsfrågan är avgjord (för 50 år sedan) den är packeterad och klar. Nu tar vi klivet vidare och böjar titta på jämställdhetsfrågan. Vad bör det få för konsekvenser att vi finns?
Ungefär så. Ärkebiskop Anders framförde en hel del intressanta synpunkter också. Du kan läsa om debatten på KyrkAs hemsida www.kyrka.se
En intressant synpunkt från Kerstin (hon och jag representerade Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan) var att kvinnors ledarskap ofta knyts till kön. Man kan faktiskt höra kommentaren "Nej, vi har haft en kvinna som chef här, och det fungerade inte, så det ska vi inte ha något mer...". Då kopplas helt plötsligt ledarskapet till kön. Tänk dig det omvända! Och tänk om man först har haft en man som inte fungerade och sedan en kvinna som inte fungerade....då blir det ju riktigt spännande!
Ser fram emot den dag då hälften av Svenska kyrkans biskopar är kvinnor, hälften av domprostarna, kontraksprostar mm och hälften av kyrkoherdarna! Imorgon, typ;-)
Underbar bok...
Som vanligt använder sig Christine av ett vackert och mustigt språk som gör att varje mening blir njutbar...boken var verkligen svårt att lägga ifrån sig. Två resor fick den följa med på, till Västerås och Stockholm, och vara sköna avbrott mellan jobb, skapelseteologiska tankar och tankar på beredskaps- och jämställdhetsplaner...
Dessutom är bokens omslag så vackert. Bara det kan jag sitta och titta på en lång stund.
Rekommenderas å det varmaste i höstrusket. Det stämmer visserligen dåligt idag då hösten visar sig från sin allra bästa sida med sol och en sjö som ligger så blå mot de ännu blåare bergen.
Jag kan passa på att rekommendera de andra böcker jag läst av Christine Falkenland också, hon gör mig aldrig besviken. Tidigare lästa är "Själens begär", "Öde" och "Min skugga".
Fred
Det finns ett ord som jag tycker så otroligt mycket om. Det är det hebreiska ordet "shalom". Vi översätter det oftast med fred eller frid. Men egentligen är det ett oöversättbart ord, för det rymmer så mycket mer än vad ord kan beskriva. Ett försök till att sätta ord på ordet skulle kunna vara "total harmoni". Vackrare finns väl inte?! Tänk att få tillönska en annan människa total harmoni! Tänk att själv bli tillönskad att få leva i Guds totala harmoni, till kropp, själ, ande och väsen...stort!
Ett historiskt vägval
Den 27 september 1958 beslutades det på kyrkomötet att prästämbetet skulle vara öppet även för kvinnor, Första gången det kom in en motion om detta till kyrkomötet var 1919. Då avslogs den. Frågan skulle komma att utredas igen 1946 och den gruppen lade fram ett förslag till mötet 1957 som avslogs, men 1958 gick det alltså igenom. Ja, det tog ju lite tid, som det ju ofta gör i vår organisation.
FEST
Så nu har det firats i dagarna tre, först nere i Västerås och sedan på hemmaplan. Vi firar att kyrkan fick ett nytt uttryck, ett nytt ansikte, blev mera hel. Man och kvinna tillsammans gestaltar och delar tro och erfarenheter av tro på lika villkor! Jubileet är et uttryck för alla människors lika värde inför Gud. Häftigt! Det vill vi fira! Men det har kostat på, det är många som kan berätta om svåra, för att inte säga förskräckliga tider och situationer. Kyrkan som organisation och individer har farit illa av all smärta och all splittring.
Det är för mig en stor sorg. Att Svenska kyrkan tilläts i någon mening bli en exkluderande, mobbande och trakasserande organisation. Att det fick pågå. När det borde ha varit tvärtom - WWJD?
Det är fortfarande den enskilt största anledningen till att människor väljer att utträda ur organisationen. Den kvinnosyn som vi företräder, som organisation. och även om vi nu försöker göra upp med det förflutna, tydligare ta ställning och jobba med jämställdhet för att bli en trovärdig kyrka så finns det mycket besvikelse som hänger kvar...
Men nu har vi iallafall firat! Nu har vi valt att fokusera på glädjen och att se möjligheterna i beslutet!
På fredagskvällen var vi samlade 54 kvinnor i kaftan för att fira tillsamman. Prästvigda på 70, 80, 90 och 2000 talet. Olika berättelser och olika livsöden. Olika erfarenheter av att vara kvinna och präst i Svenska kyrkan.
JÄMSTÄLLDHET
Vi har långt kvar i organisationen innan vi når jämställdhet. Mycket att göra. Alldeles för få kvinnor är chefer (kyrkoherdar), endast 23%. Alldeles för få kvinnor är biskopar. Det värsta av allt är att det går för långsamt! Ska vi vänta i 50 år till? Vilket kompetensdrenage för organisationen! Har vi verkligen råd att vara utan kvinnors kompetens, kapacitet och erfarenheter på chefsnivå? Vad gäller präster totalt så börjar det att jämna ut sig ändå, vi är snart, snart,snart uppe i 50/50 och då börjar det gnällas lite här och där att det håller på att bli ett kvinnoyrke! Har vi hört det förut!?
Strukturerna i kyrkan är fortfarande på många håll traditionella, hierarkiska och manliga. Hur utveckla organisationen och dess form för att bättre möta dagens människor men också faktiskt enligt mig bättre spegla evangeliet rakt in i vår tid. Inte bara genom ord utan också i attityd, organsation och struktur! Här ligger en utmaning! Ett gigantiskt arbete! Spännande!
Jag tror nämligen så här. Kvinnoprästmotståndet finns kvar än i denna dag, det vet vi. Men det är en förhållandevis marginell företeelse. Stundvis ganska högljudd, javisst, men ändå marginell på det stora hela.
Ett större problem och framtidens stora utmaning delar vi med övriga samhället. Ett kvinnomotstånd. Ganska oreflekterat, ogenomtänkt, omedvetet och osynliggjort. Strukturer, fördomar, fomer och annat som hindrar kvinnor från att ta plats. Uppbackningen och en medveten strategi för att få till en mera jämställd miljö saknas. Hur stötta? Hur tänka i nya banor. Behöver kvinnorna samma uppbackning som män, eller hur tänker vi där?
Det är också helt avgörande att vi får fler kvinnor som förebilder på chefspositioner i kyrkan. Biskopar, domprostar och kyrkoherdar. Vi kan inte nöja oss med situationen som den är idag. Jag tror att det blir nästa stora trovärdighetsfråga, tillsammans med hållbar utveckling och ansvar för miljön.
MÄNNISKA, KVINNA, KRISTEN, KYRKOHERDE OCH CHEF
Jodå, det går! Och det måste vi också berätta om. Det är viktigt av två skäl. För de kvinnor som var först ut är det viktigt att se att det nu går riktigt bra att vara kvinna i organisationen, att få ett slags kvitto på att kampen, slitet och smällarna inte var förgäves. Det är också viktigt att berätta för de unga kvinnorna att det inte är en helt omöjlig uppgift. Sprida hopp och mod att våga gå in i uppdraget som chefer i morgondagens kyrka. Det är fullt möjligt att klara av!
Om jag blir 88 år så får jag fira 100 års jubileeum. Ser fram emot det:-)
