SMS-inlägg
United colors of a human
Det är ungefär ett år sedan som mitt liv var svartvitt...eller snarare ganska svart.
Jag letade efter färgerna i livet...jag visste ju att de fanns där...men var?
Det var som om någon eller något hade tömt mitt liv på färger och kvar fanns bara konturer...svartvita konturer.
Livets alla vibrationer, alla toner, alla färger saknades.
Allt det som gör en människa hel saknades.
Allt det som förenar en kropp med en själ med ett sinne med ett hjärta var försvunnet.
Kopplingarna som bildar helheten var brutna.
Jag minns precis var jag hittade dem, färgerna, för ett år sedan...
I Mias lägenhet i Gröndal, söder om söder, i en av vårens regnigaste gråaste dagar, sådär Stockholmsgrått regntrist.
Men där inne...där fanns helt plötsligt färgerna.
Rött...orange..rosa...blått...grönt...lila...gult...
Där fanns livets alla vibrationer, alla toner och alla färger.
Jag stoppade på mig så mycket färg jag orkade bära.
Proppade sinne, själ och hjärta fullt.
Jag tog varje ton jag kunde få.
Jag tonsatte en dikt...ett ackord hittade vi inte...men Mia hittade det senare och skickade ackordet på mailen:-)
Jag målade dikten.
Jag hittade vibrationerna i min stela hårt knutna kropp.
Som en av vårens knoppar som sakta vaknar och slår ut.
Som lockas till att brista av solens värme och ljus.
"...de vackraste orden fick liv när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn"
Jag gav mig ut på en resa, för att leta vidare, efter färgerna, efter vibrationerna och tonerna i mitt liv.
Resan var 90 mil lång men resan tog egentligen inte slut där. Den har fortsatt. Den pågår.
Följeslagare på resan är en man som har gjort resan förut.
En man som känner varje steg jag tar.
En man som känner varje pulsslag i min kropp.
En man som vet mina drömmar och min längtan.
En man som känner mina tankar långt innan de är tänkta.
En man som dog för mig, men som mest av allt lever för mig.
"...de vackraste orden fick liv när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn"
Förra helgen åkte jag skidor på skaren i strålande solsken.
Snön är vit så vit så vit. Orörd. Stilla.
Men i solen fick det vita färg.
Varje liten snökristall reflekterade solens värmande strålar och plötsligt framträdde livets alla färger.
Som pärlemor.
Ett färghav i vitheten.
"...de vackraste orden fick liv när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn"
Precis som du och jag.
När Livets Ljus får lysa in i våra liv.
När vi kan ta emot ljus av ljus.
Då framträder alla våra färger.
United colors of a human.
Livets alla vibrationer, alla toner och alla färger.
Helt.
Förenat.
Sammanhållet.
"...de vackraste orden fick liv när du viskade mitt namn.
allt det svarta och vita fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn"
Ibland kan lögner förväxlas med sanningar.
Löften förvandlas till svek.
Modet kan svika.
Rädslan vill regera i lilla människohjärtat.
Hämmande. Förminskande. Svartvitt. Förbittrande.
Det som tydde sig vara det ena kan vara något helt annat
och det som inte ser något ut kan vara något trots allt...
Men det hör livet till och mitt löfte till mig själv är att jag vill fortsätta leva öppet.
Jag tar risken.
Men det är så jag vill leva.
Med alla mina färger. Med alla mina toner. Med alla mina vibrationer.
Inte ska jag behöva plocka bort något. Inte ska jag behöva förminska mig.
Inte ska jag behöva göra mig till en kontur, svartvit.
Inte ska vissa ackord fattas i min melodi.
Inte ska vibrationerna i min kropp behöva stelna.
Jag vill leva öppet.
Låta ljuset flöda in.
I kropp, i själ, i sinne och i hjärta.
Reflekteras i livets alla färger.
Som pärlemor.
United colors of a human.
Helt.
Förenat.
Sammanhållet.
"Min värld var klippor och sand
mot min sorg fanns ingen bot
men som ett under
flöt livet iland
fick fäste och slog rot
en vind torkade tåren
som solen om våren
livet log en stund
Och en sten föll till jorden
de vackraste orden
fick liv när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita
fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn
Jag var hemlös och rädd
så vilsen i min ensamhet
föga anade jag att jag blev sedd
när jag som mest behövde det
ett ljus släckte natten
som den törstiges vatten
livet log igen
Och en sten föll till jorden
de vackrast orden fick liv
när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita
fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn
Nu lyser marken så grön
hela havet vilar blankt
medan luften är doftrik och skön
och du finns överallt
men då var allt så meningslöst
av ömhetsbrist mitt hjärta frös
tills du kom
Och en sten föll till jorden..."
(Cajsastina Åkerström)
Kyrkfönster i katedralen i Léon, Spanien
Jag letade efter färgerna i livet...jag visste ju att de fanns där...men var?
Det var som om någon eller något hade tömt mitt liv på färger och kvar fanns bara konturer...svartvita konturer.
Livets alla vibrationer, alla toner, alla färger saknades.
Allt det som gör en människa hel saknades.
Allt det som förenar en kropp med en själ med ett sinne med ett hjärta var försvunnet.
Kopplingarna som bildar helheten var brutna.
Jag minns precis var jag hittade dem, färgerna, för ett år sedan...
I Mias lägenhet i Gröndal, söder om söder, i en av vårens regnigaste gråaste dagar, sådär Stockholmsgrått regntrist.
Men där inne...där fanns helt plötsligt färgerna.
Rött...orange..rosa...blått...grönt...lila...gult...
Där fanns livets alla vibrationer, alla toner och alla färger.
Jag stoppade på mig så mycket färg jag orkade bära.
Proppade sinne, själ och hjärta fullt.
Jag tog varje ton jag kunde få.
Jag tonsatte en dikt...ett ackord hittade vi inte...men Mia hittade det senare och skickade ackordet på mailen:-)
Jag målade dikten.
Jag hittade vibrationerna i min stela hårt knutna kropp.
Som en av vårens knoppar som sakta vaknar och slår ut.
Som lockas till att brista av solens värme och ljus.
"...de vackraste orden fick liv när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn"
Jag gav mig ut på en resa, för att leta vidare, efter färgerna, efter vibrationerna och tonerna i mitt liv.
Resan var 90 mil lång men resan tog egentligen inte slut där. Den har fortsatt. Den pågår.
"När börjar den inre resan?
När man har bestämt sig?
När man reser?
När man börjar gå?
När man har bestämt sig...
Bestämt sig för att expandera
ta plats
vara viktig
älskad
värdefull
...kanske till och med underbar!
När inriktningen på livet får lysa igenom
När färgerna är på plats
När sinne och hjärta är öppet
...då börjar den inre resan."
(ur Annas dagbok under pilgrimsvandringen 2009)
När man har bestämt sig?
När man reser?
När man börjar gå?
När man har bestämt sig...
Bestämt sig för att expandera
ta plats
vara viktig
älskad
värdefull
...kanske till och med underbar!
När inriktningen på livet får lysa igenom
När färgerna är på plats
När sinne och hjärta är öppet
...då börjar den inre resan."
(ur Annas dagbok under pilgrimsvandringen 2009)
Följeslagare på resan är en man som har gjort resan förut.
En man som känner varje steg jag tar.
En man som känner varje pulsslag i min kropp.
En man som vet mina drömmar och min längtan.
En man som känner mina tankar långt innan de är tänkta.
En man som dog för mig, men som mest av allt lever för mig.
"...de vackraste orden fick liv när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn"
Förra helgen åkte jag skidor på skaren i strålande solsken.
Snön är vit så vit så vit. Orörd. Stilla.
Men i solen fick det vita färg.
Varje liten snökristall reflekterade solens värmande strålar och plötsligt framträdde livets alla färger.
Som pärlemor.
Ett färghav i vitheten.
"...de vackraste orden fick liv när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn"
Precis som du och jag.
När Livets Ljus får lysa in i våra liv.
När vi kan ta emot ljus av ljus.
Då framträder alla våra färger.
United colors of a human.
Livets alla vibrationer, alla toner och alla färger.
Helt.
Förenat.
Sammanhållet.
"...de vackraste orden fick liv när du viskade mitt namn.
allt det svarta och vita fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn"
Ibland kan lögner förväxlas med sanningar.
Löften förvandlas till svek.
Modet kan svika.
Rädslan vill regera i lilla människohjärtat.
Hämmande. Förminskande. Svartvitt. Förbittrande.
Det som tydde sig vara det ena kan vara något helt annat
och det som inte ser något ut kan vara något trots allt...
Men det hör livet till och mitt löfte till mig själv är att jag vill fortsätta leva öppet.
Jag tar risken.
Men det är så jag vill leva.
"Lita på...
...men jag litar på
känner mig trygg
Jag går med Gud
Jag litar på tills motsatsen bevisats
Jag vill lita på
Så vill jag leva
Visst kan det göra ont...
...men så vill jag leva."
(Ur Annas dagbok under pilgrimsvandringen 2009)
...men jag litar på
känner mig trygg
Jag går med Gud
Jag litar på tills motsatsen bevisats
Jag vill lita på
Så vill jag leva
Visst kan det göra ont...
...men så vill jag leva."
(Ur Annas dagbok under pilgrimsvandringen 2009)
Med alla mina färger. Med alla mina toner. Med alla mina vibrationer.
Inte ska jag behöva plocka bort något. Inte ska jag behöva förminska mig.
Inte ska jag behöva göra mig till en kontur, svartvit.
Inte ska vissa ackord fattas i min melodi.
Inte ska vibrationerna i min kropp behöva stelna.
Jag vill leva öppet.
Låta ljuset flöda in.
I kropp, i själ, i sinne och i hjärta.
Reflekteras i livets alla färger.
Som pärlemor.
United colors of a human.
Helt.
Förenat.
Sammanhållet.
"Min värld var klippor och sand
mot min sorg fanns ingen bot
men som ett under
flöt livet iland
fick fäste och slog rot
en vind torkade tåren
som solen om våren
livet log en stund
Och en sten föll till jorden
de vackraste orden
fick liv när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita
fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn
Jag var hemlös och rädd
så vilsen i min ensamhet
föga anade jag att jag blev sedd
när jag som mest behövde det
ett ljus släckte natten
som den törstiges vatten
livet log igen
Och en sten föll till jorden
de vackrast orden fick liv
när du viskade mitt namn
allt det svarta och vita
fick färg och gav vika
den dagen du tog mig i famn
Nu lyser marken så grön
hela havet vilar blankt
medan luften är doftrik och skön
och du finns överallt
men då var allt så meningslöst
av ömhetsbrist mitt hjärta frös
tills du kom
Och en sten föll till jorden..."
(Cajsastina Åkerström)
Kyrkfönster i katedralen i Léon, Spanien
