Något nytt växer fram...
Kliver ut i vinterkvällen, kall och magiskt vacker i tjugo graders kyla. Rimfrosten i träden glittrar som om någon hade kastat ut en näve glassplitter över landskapet. Månen hänger på himlen som en liten gul skärva och Venus lyser klart i all sin kraft. Övriga stjärnhimlen syns tydligt i den mörka kvällen.
Bedövande. Tyst. Stilla.
Samma stjänhimmel vakar över Gaza. Där råder en annan kyla än våra vackra. Våldets kyla. Vapenkyla. Ingenting där är tyst och stilla. Där ljuder larmen. Stjänhimlen döljer sig i rökens dimor efter granateld. Raketbomber lyser upp himlen. Skriken skär sönder tystnaden. Bedövande.
Lämnar en varm kyrka bakom mig med levande ljus i alla bågar i fönstren. Därinne har vi nyss firat en mässa. En innerlig, vacker och på djupet berörande mässa.
Mässan förenar oss. Gud förenar oss. Vår tillit till Gud förenar oss. Vår längtan efter Gud förenar oss. Tänd ett ljus för Gaza.
En kväll av tre, med något nytt som växer fram. Något nytt som tar avstamp i nuet och in mot framtiden. Vi börjar med mässan, där vi får lägga av oss dåtid och möta framtid. Imorgon är det konsert och på torsdag ett samtal i kyrkan, "en blåsa i Guds Andes glas", citatet är hämtat ur Harry Martinsson "Aniara".
Samtalet som en framkomlig väg. Inte våldets väg. Samtalet. Dit kommer vi med den vi är och det vi bär på. Varken mer eller mindre. Där kan något nytt växa fram. Ge och ta. Lyssna och få säga sin mening. Be en bön för att samtalen återupptas i Gaza. Inte kulornas språk utan de goda ordens språk.
Det som var brustet håller nu på att helas. Det som var sårigt håller på att läkas. Tack till alla som vill framtid! Tack till alla som sträcker ut en hand! Tack alla som har kämpat utan att förlora hoppet!
Hoppet måste få finnas. Måste få vara tydligt. Måste ha sina företrädare, sina kämpar. Hoppet om en framtid. Hoppet om fred. Hoppet om Kärlek. Hoppet om att det goda kommer att segra över det onda. Hoppet om att Gud kan nå in i hjärtat, förvandla och förädla. Hoppet om att det hårda kan mjukna. Att skal kan falla av så att kärnan blir synlig.
I en konflikt är det den störste, den med mest makt, som måste visa störst ödmjukhet.
Liten och rädd bits.
Med stor reservation för min arabiska stavning ska jag dela med mig av den sång som växte inne i kyrkan, förgrenade sig i spontana stämmor och landade i våra hjärtan...översatt betyder den arabiska texten Gud är Kärlek - den som älskar älskas...
All I ever ask of you
is forever
to remember me
as loving you
Ishq Allah Mahabud Lillah
Ishq Allah Mahabud Lillah
Höjdarna - vilka höjdare!
Jag minns att jag tyckte mycket om Höjdarna för att det fanns alltid något gott, mysigt och varmt i deras förhållande till varandra och så mycket fina kommentarer. Jag har glömt det mesta av vad som sades och gjordes, bara själva känslan finns kvar, men i förra avsnittet blev jag påmind om en sådan där riktig godbit.
Stora stora Franke och lilla lilla Ester (hon som sitter i bokhyllan) är vänner.
Nu vill Ester måla ett porträtt av Franke och han ställer tålmodigt upp som modell. Ester hon målar och målar. Franke han sitter och sitter...tålamod...väntan...ännu mera tålamod...och lite, lite till tålamod...
Så äntligen är Ester färdig med porträttet av Franke.
Nyfiken vill han titta. Han blir inte så lite förvånad när han upptäcker att Ester har målat...
...en stor SOL!
Försiktigt säger han att det kanske inte var så likt honom...besvikelsen lyser också igenom orden. Han som suttit, suttit och suttit så tålmodigt och förväntansfullt i timmar...
-Jo, säger Ester, för så här känns du för mig!
Galet i juletid...
Galet
Galet
Galet
När Bingolottos siffror snurrar på så spelar orkestern....jo Carl-Bertil Jonssons jul...makalöst. Vad gjorde Carl-Bertil Jonsson för något på jul? Jo, likt Robin Hood tog han från de rika och gav till de fattiga...Nu är jag tillbaka där igen, vem är rik och vem är fattig? Det är ju knappast barnen i Darfour eller det konflikthärjade Kongo som får Bingolottots miljoner nedrullade till sig.
Galet
Galet
Galet
Ja, jag vet...jag köper alldeles för mycket och för dyra kläder. Jag köper få men dyra saker...jag är sannerligen inte Guds bästa barn...jag är
Galen
Galen
Galen
För att göra världen en smula mindra galen har Jan och jag köpt en get till de vuxna i vår närhet i julklapp. De som redan har allt och lite till...
Getter går att köpa på Svenska kyrkans hemsida www.svenskakyrkan.se och så klickar man sig vidare till sidan för internationellt arbete. Där kan man t.ex shoppa ett dass, ett träd, rent vatten eller som sagt en get. Här finns något att shoppa för alla plånböcker
Bääääääää
Min julkrubba
Jag minns när jag köpte den. Så vacker. Jag hade kikat på den länge. Längtat. Men den var ju så fruktansvärt dyr...en julkrubba i olivträ från Israel, med figurer där du inte ser ansiktet, fritt fram för tolkning och fantasi. Så fick jag som fattig student ett oväntat stipendium...hmmm, pengarna gick inte till hyra och mat...nej, jag köpte mig krubban!
Nu kommer den fram varje kväll innan julafton, inte en minut före. Fram tills dess är det advent i vårt hus. Sedan blir det jul! Egentligen skulle jag spara de vise männen till trettonhelgen också, men så sträng kan inte ens jag vara:-)
Där står den, krubban, och påminner om undret som hände i julnatten. När Gud valde att komma till oss, som en människa, som ett barn. Nära oss. Frusen, så vi måste värma. Värnlös, så vi måste skydda. Med den klaraste blick, fylld av tillit och nyfikenhet. Såsom hos ett barn.
Ett barns ögon är så förunderliga. Så stora, för att kunna ta in hela världen. Så blanka, för att kunna spegla allt barnet möter. Så vackra, för att de är så oförstörda, så oskuldsfulla. Så nyfikna, med aptit på livet som ligger framför. Så i nuet, för att ingen av oss vet vad som ligger framför.
Barnet som har förmåga att ge av sig själv så totalt. Så reservationslöst. Utan baktankar och planering. Utan att ha något att vinna på det själv.
Men barnet har också förmågan att ta emot. I tillit. Också reservationslöst. Utan att tro att någon ger för egen vinning skull. Tilltro till människors kärlek, att den kommer från hjärtat, att människor vill oss väl och bryr sig om oss.
Många gånger har jag tänkt att det var klokt av Gud att komma som ett barn. Det säger någonting om den Gud jag tror på och som jag vill leva nära. Som jag vill likna mer och mer för varje dag...trots att jag bara är en enkel människa med mängder av fel och brister.
Men jag får lita på att Gud älskar mig ändå. Reservationslöst. Utan baktankar...utan att ha något att vinna på det själv. Med kärlek som är så djup att det helt enkelt inte går att förstå. Med värme och omsorg.
Vem skulle annars möta mig? Vem skulle annars kunna stå ut med allt det jag är och gör?
Ödmjukt får jag möta barnet i krubban. Jag behöver inte falla på knä. Men jag vet att barnet möter mig, möter min blick och vet att jag är innesluten i frid även denna jul.
Det är bra att de vise männen är där också på julaftonen. Påminner om gåvornas högtid. Bara en meter från krubban står granen och under den ligger alla julklappar. Egentligen alldeles för mycket saker...krubbans vise män får påminna om andra gåvor vi kan ge. Gåvor vi kan ge till Jesusbarnet (och därigenom till andra människor). Inte guld, rökelse och myrra precis men...vår tid, vårt engagemang, vårt överflöd, våra öron ibland, våra händer ,våra famnar, vår kärlek, glädje och hela vårt liv.
Jag tror att Gud behöver oss. Ett sätt att visa sig på. Genom dig och mig.
En riktigt god jul och ett gott nytt år önskar jag dig!
Guds frid och fred! Allt gott! Total harmoni till dig och din själ i juletid!
Shalom
Förälskad
Trollbunden, kan inte få nog av honom, måste vara med honom varje stund, somnar med honom...
Det är Paulo Coehlo jag talar om, ja inte han som person...jag känner ju honom inte(!)...det är snarare är det författarens böcker ,hans ord, jag talar om.
Fick ett författartips, tänkte att det där lät intressant. Sprang på en poketbok på Konsum och blev fast. Läste ut boken på två dagar. Köpte en ny när jag var ner till Stockholm...läste ut den lika snabbt...beställde fler böcker på Bokus.com, hoppas de hinner komma före jul. Böcker som berör Kärlek, sex och galenskap, vanvettets visdom, ödmjukhet, inre sökande, frestelse, längtan och andlighet....kan man begära mer?
Böckerna jag har läst hittils heter "Häxan från Portobello" och "Alkemisten". Vilket vackert språk, vilka underbara berättelser och vilken njutning!
Här kommer några underbara citat från författaren och hans böcker:
Tack Leo för författartipset, tack också för att du gett mig nycklar till att förstå min totala förvirring under hösten, visat på förklaringsmodeller som jag har kunnat tolka mitt liv i (förändringens fyra rum), men också till nycklar för att ta mig därifrån. Den resan måste jag göra själv men tack för att du lyssnat och lotsat...jag är på väg nu...
Gör mig synlig igen
I Mumindalen sitter man som bäst och rensar svamp när Tooticki kommer in med d en osynliga flickan...
"Ni vet ju att folk lätt blir osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta, sa Tooticki och åt upp en äggsvamp som liknade en liten trevlig snöboll. Nåja. Den här Ninni blev skrämd på fel sätt av en tant som hade tagit hand om henne utan att tycka om ungen. Jag träffade tanten och hon var hemsk. Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk.Vad är ironisk? frågade Mumintrollet.
Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg. Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så, ungefär.
Fy, så obehagligt, sa Mumintrollet.
(...)
Och vad gjorde du med tanten, frågade My med ögonen på skaft. Du klådde väl opp henne?
Det lönar sig inte med såna som är ironiska, sa Tooticki."
(Ur Tove Janssons "Det osynliga barnet")
Det som har gjort flickan, som heter Ninni, osynlig är det vi måste akta oss mest av allt för...
Ingen människa mår bra av att bli behandlad så. Iskallt. Kärlekslöst. Ingen vill bli tilltalad med ironi. Ingen vill mötas av eller drabbas av bitterheten. Bli snäst åt. Bli utsatt för dolda avsikter i form av ord eller handlingar. Bli utsatt för sådant vi inte förstår. Som vi inte kan tolka in i vårt liv. Sådant som lämnar oss med en känsla av obehag.
Då är det som om någonting innuti försvinner. Som om självkänslan rinner ur kroppen. Då tapper man färg, form och ton. Blir tom och innehållslös. Försvinner bit för bit. Osynlig. Utsuddad.
I Mumindalen är det den kloka Muminmamman som tar sig an Ninni.
Hon får henne att hitta sin form igen. Sin färg. Sin ton. Sin personlighet och sin självkänsla. Sakta börjar det osynliga barnet att synas igen. Bit för bit. Hur då?
Med kärlek.
Med omtanke.
Med värme.
Ninni litar på Muminmamman. På att hon vill henne väl. Då vågar hon framträda. Bit för bit. Synlig igen. I tillit. I kärlek. Hon vågar...men bara litet åt gången. Provar...och det håller.
Till slut är flicka hel igen. Levande. Glad, men också arg. Som när hon biter Muminpappan i benet. Till lilla Mys stora förtjusning! Det där är ju hennes takter!!!
Nu har hon tillgång till hela sitt register. I mötet med andra behöver hon inte längre försvinna. Nu får hon vara den hon är med allt hon är. Rätt och fel. Styrkor och brister. Accepterad. Välkommen.
Så tror jag det är med oss alla. Vi behöver bli sedda. Vi behöver bli bekräftade.
Det behovet är visserligen olika stort hos oss, beroende på en massa olika orsaker, men jag tror ändå det finns hos alla. I vår yrkesutövning, i vår familj, bland våra vänner. I olika sammanhang på olika sätt.
Det finns inget värre än att bli behandlad som om man inte finns...då till slut finns man inte. Sådana sammanhang ska man passa sig för. Det gör ingen människa gott. Vi ska välja att vara bland dem som vill se oss för just den människa vi är.
Hon kommer med ljuset
Det var en gång...så brukar de flesta sagor börja. Det här är en saga, blandad med verklighet. En legend...
Legenden om Lucia. Tjejen från Syrakusa på Sicilien som växte upp med sin mamma. Pappan dog när Lucia var liten.
Ett välbergat hem var det som Lucia föddes in i. Här fanns alla förutsättningar för ett bekvämt, tillbakalutat liv. Och nog kan man tänka sig att Lucias liv var ganska utstakat och förutsägbart. Inte av henne själv, men av hennes sammanhang, av traditionen som hon levde i. Av andra än hon själv. Hon skulle gifta sig såklart. Och leva det liv som var uttänkt.
Men se...det ville inte Lucia. Hon hade egna tankar om sitt liv och vad hon ville göra med det.
Hon hade en stark tro och var kristen vilket inte var tillåtet på den här tiden, i slutet av 200-talet. Konsekvenserna av hennes tro var att hon ville hjälpa de fattiga och leva ensam. Det var hennes tro som gav henne styrkan att ha en egen vilja, en egen inriktning för sitt liv, en egen väg.
Lucias namn kommer från "lux" - ljus. Därav den ljusa dräkt hon bär, alla ljusen hon omger sig med och hoppet hon kommer med i vintenatten. Inte bara i vintenatten kom Lucia med hopp och ljus...
De som var kristna i Syrakusa och inte tillhörde de välbergade fick gömma sig nere i mörka gångar under Syrakusas gator och torg. Här satt de, förmodligen både rädda och hungriga.
Lucia kom med mat åt dem och för att få med sig så mycket hon kunde satte hon ljusen på huvudet för att hitta fram i de mörka gångarna och för att kunna fylla båda sina händer med mat.
Lucia ville inte gifta sig. Men det fanns två män i hennes liv. En man blev så förälskad i hennes vackra ögon, för det sägs att Lucia hade de vackraste ögon man kan tänka sig.
(Nu får man ju innerligt hoppas att han blev förälskad i henne för att hon var en underbar människa också, med en vacker själ och ett gott hjärta...men legenden säger att det var ögonen han föll för...)
Det drev Lucia till att sticka ut sina ögon. Hon var ju fast besluten att inte gifta sig. Mannen förstod då hur mycket Lucias kristna tro betydde för henne och han började också tro. På bilden håller Lucia ett fat och på det ligger hennes ögon. Men Gud gav Lucia nya ögon...ännu vackrare!
Den andra mannen var inte lika ödmjuk. Han var lovad Lucia som brud och hade betalt sin hemgift. Den tog Lucia och gav bort till de fattiga och nobbade mannen som blev rasande arg. I sin ilska angav han Lucia för myndigheterna. Hon var ju kristen, vilket var förbjudet.
Nu skulle denna bångstyriga, egensinniga unga kvinna straffas.
Hon skulle tjäna på bordell, hon som inte ville gifta sig blev det bestämt. Men kärran som skulle ta henne dit gick inte att rubba. Aldrig så många oxar och starka karlar kunde få kärran att flytta sig.
Då skulle hon brännas på bål. Men lågorna vek undan.
Då hälldes kokande olja över henne. Men Lucia överlevde.
Då stack man svärdet i henne. Då dog Lucia. Det är det röda bandet runt hennes midja. Hennes blod.
En legend...sant eller uppdiktat. Saga, fantasi eller verklighet? Genom många hundra år har berättelsen tråcklat sig igenom tiden. Den har passerat många människor. Några har lagt till. Andra har dragit ifrån. Så är det med berättelser...
Men det är fortfarande en berättelse om mod. Om en ung kvinna som vågade bryta mönster. Som vågade gå sin egen väg.Hon gjord val som var oväntade och provocerande, men hon gjorde det för att hon trodde på en godare, bättre värld.
Det här är en berättelse om en kvinna som följde sitt hjärta. Som lyssnade inåt. En ung kvinna som hämtade kraft och styrka i sin tro. En tro som också fick konsekvenser i hennes liv och i hennes handlingar.
Mörkret, det onda, girighet och förrakt fick inte makt om henne.
I det mörka kommer hon med hopp. Hon kommer med ljuset...
Skörheten i det vackra
Så bar det av i det förtrollande vackra vintelandskapet. Snötyngda träd som böjde sid djupt ner mot marken. Vitt vitt vitt. Nypistade, fantastiska spår. Tyst. Mörkret som kommer smygande och landskapet som förändras i lampornas sken efter elljusspåret.
Det är så innerligt vackert. Det nästan gör ont.
Det är bara här och nu. Och för en gångs skull kan jag känna i hela mig, med hela mitt väsen vad Jesus menar när han säger:
"Gör er inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog med sin egen plåga."
(Matt 6:34)
En liten stund för att släppa all oro. Bara vara. Leva. Åh, så skönt!
Men mitt i allt det vackra slås jag också av att det är så skört. Livet är så skör. Jag är så skör.
Också det kan jag tillåta mig att vara i nuet. Sen är det till att bita ihop och ta sig genom vardagen, men inte här. Här får jag vila.
Här kommer Gud nära. Här är det frid.
"´Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?"
(Matt 6:27)
Nej. Vi har ingen aning om hur livet kommer att se ut nästa minut. Vi vet bara hur det ser ut nu. Närvarande i nuet med barnets tillit. Så svårt men så viktigt.
Lukas har ungefär samma text i sitt tolfte kapitel, men där avslutar Jesus med att påminna om vart vi ska lägga vår skatt.
Vårat engagemang. Våran närvaro. Våran tillit. Våran tro. Vårat hopp. Vårat liv.
"Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara."
(Luk 12:34)
Surdegar
Så underligt att vi har kommit att använda det ordet, surdeg, som något negativt. En surdeg för oss är en konflikt som vi går och drar på, drar med oss in i framiden och inte blir av med. Ett problem och en belastning.
En surdeg som är så fascinerande!
Som bubblar och skjuder av liv, sitt alldeles egna liv ska tilläggas! Står där i hörnet i köket, växer, lever och doftar!
...och så blandar man i sitt mjöl, låter det stå ytterligare en tid så att surdegen får genomsyra all deg...och sedan blir det världens godaste, nyttigaste bröd. Min nya passion.
Tid tar det. Tålamod kräver det. Men så är det ju med det mesta i livet.
Tid tar det...tro tar tid. Att leva tar tid. Relationer tar tid att bygga upp. "Tid är liv. Och livet bor i hjärtat" som Momo säger i boken "Momo - eller kampan om tiden" skriven av Michael Ende. Har du inte läst den så gör det!
Det mesta i vårt liv behöver tålamod också. Tro behöver tålamod, vi behöver ha tålamod med varandra, våra olikheter och våra tillkortakommanden som människor. Tålamod med allt det som tar tid! Tålamod med livet!
Små enkla handlinger av godhet, små goda ord, ett vänligt leende, ett varmt ögonkast, en omfamning, ett uppmuntrande ord. Det kan vara en surdeg...en surdeg där jag kan blanda i mitt eget liv och så får det ordet, det ögonkastet, den värmen växa in i mitt liv och genomsyra allt det jag gör och är. Så att mitt liv blir levande, doftar gott och blir till nytta.
Guds rike är som en surdeg...
