kyrkoherdens

Äntligen fick jag ställa mig på mina skidor igen. Hosta och halsont har tvingat mig till vila alldeles för länge.

Så bar det av i det förtrollande vackra vintelandskapet. Snötyngda träd som böjde sid djupt ner mot marken. Vitt vitt vitt. Nypistade, fantastiska spår. Tyst. Mörkret som kommer smygande och landskapet som förändras i lampornas sken efter elljusspåret.

Det är så innerligt vackert. Det nästan gör ont.

Det är bara här och nu. Och för en gångs skull kan jag känna i hela mig, med hela mitt väsen vad Jesus menar när han säger:

"Gör er inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog med sin egen plåga."
(Matt 6:34)

En liten stund för att släppa all oro. Bara vara. Leva. Åh, så skönt!

Men mitt i allt det vackra slås jag också av att det är så skört. Livet är så skör. Jag är så skör.

Också det kan jag tillåta mig att vara i nuet. Sen är det till att bita ihop och ta sig genom vardagen, men inte här. Här får jag vila.

Här kommer Gud nära. Här är det frid.

"´Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?"
(Matt 6:27)

Nej. Vi har ingen aning om hur livet kommer att se ut nästa minut. Vi vet bara hur det ser ut nu. Närvarande i nuet med barnets tillit. Så svårt men så viktigt.

Lukas har ungefär samma text i sitt tolfte kapitel, men där avslutar Jesus  med att påminna om vart vi ska lägga vår skatt.

Vårat engagemang. Våran närvaro. Våran tillit. Våran tro. Vårat hopp. Vårat liv.

"Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara."
(Luk 12:34)