Pocahontas och ekofeminism
Nu ser jag Pocahontas igen, på DVD, tillsammans med mina barn. Skogsflickan som möter storstadspojken. Kulturkrocken som övervinns av kärlek...eller kanske snarare det som äkta och sann förälskelse för med sig. Öppet sinnelag, nyfikenhet och värme, ömhet och respekt inför den andre. Pocahontas som lever nära naturen, som lever på det som naturen ger henne, i samklang och harmoni utan att förbruka eller exploatera, med en djup och innerlig respekt för allt som lever och är till. Hennes små lätta fötter sätter minst ekologiska fotavtryck i naturen. John Smith däremot med sina grova kängor sätter störst avtryck. Han representerar idag ca 5% av jordens befolkning, rik man, som påverkar naturen mest. Jag själv tillhör den grupp som sätter näst störst avtryck, den vita rika kvinnan. Än idag är det så att den fattiga kvinnan i världen påverkar klimatutvecklingen minst, försynta små avtryck på den ekologiska kartan.
...och ändå strävar vi efter att leva som de fem procenten. Vi vill ha mer. Högre standard. Fast vi borde hitta det enkla sättet att leva, som hon, om vi ska ha någon chans. Om vi ska överleva, då borde vi leva som hon. Lära av henne.
John Smith kommer med inställningen att han vet allt. Han ska lära ut, han ska lägga under sig, roffa åt sig av det som finns. Men i ödmjukhet inser han hur lite han kan och förstår när han möter Pocahontas som besitter sådan kraft och vishet trots att hon inte äger mycket, och då menar jag materiellt.
I en scen i filmen så förklarar John Smith varför de har kommit. För att hitta guld. Pocahontas tittar frågande på honom. Hon vet inte vad det är. Han förklarar då för henne...det är gult, kommer ur jorden och är mycket värdefullt. Pocahontas ansikte spricker upp, då vet hon precis vad han menar, hon tar fram en majskolv och visar John. Ja, sådana har de massor av. Nänänänä. John skrattar åt henne. Inte en så´n. Han tar fram ett mynt och visar. Guld. Hon tittar återigen frågande på honom. Nej något sådant har de inte. Vad ska man med det till?
Är män större miljöbovar än kvinnor då? Ja, generellt så är det så enligt en studie om jämställdhet och förutsättning för hållbar utveckling gjord av Gerd Johnsson Latham. Inte för att män har biologiska egenskaper som gör dem till miljöbovar. Nej, det handlar snarare om förutsättningar, kulturellt och socialt. Globalt sett är män rikare än kvinnor, har större frihet och fler rättigheter, är i majoritet i beslutsfattande sammanhang, har mer fritid, fler valmöjligheter och större mobilitet än kvinnor. Allt detta skapar förutsättningar för livstil och konsumtion.
För kvinnor gäller andra förutsättningar, nu menar jag generellt och globalt. Kvinnor förblir oftast de fattigaste av de fattiga. Många kvinnor saknar både ekonomi och grundläggande rättigheter. Till sin egen kropp. Till arv, egendom, utbildning, rörlighet, respekt...
Kvinnor är egentligen inte med miljövänliga men har andra förutsättningar än män att konsumera och att föra en livsstil som inte är hållbar.
Männens förutsättningar resulterar i att de konsumerar och förbrukar mer av jordens resurser än vad kvinnor gör. Kvinnor och män lever under olika villkor. Rik och fattig lever under olika villkor. Öst och väst, nord och syd lever under olika villkor. Dessa olika livsvillkor orsakar olika effeker på miljön.
Kvinnors underordning är kopplad till naturens underordning, det är grundtanken i ekofeminismen. Erfarenheter av att leva under socialt och ekonomiskt förtryck i en förstörd miljö har i sin tur utvecklat kritiska och alternativa bibeltolkningar, tolkningar av kristendom och teologi, en ekofeministisk teologi.
Vad är välfärd?
Mina barn och jag tillbringade ett dygn i skogen. I en underbar liten stuga. Utan el. Utan vatten. Vägen slutar vid stugan. Bara natur. Enkelhet. Mamma, var lagar man mat då? Och jag visar hur man gör eld. Vi plockar torra kvistar, hämtar ved. Vi gör mat över öppen eld. Vi värmer upp stugan med ved i kaminen. Mamma, varför finns det inga kranar? Hur gör man då? Varför finns det ingen toalett. Varför blir det så mörkt? Frågorna är många, jag förklarar och vi lever i enkelheten med varandra. Spelar spel, går skogsturer och pratar. Barnen vill inte åka hem. Vi stannar lite till mamma! Det var så skönt här! Det är som om livet kommer nära i enkelheten närhet. Det är som att det är lättare att hitta sig själv. Att leva helt. Fullt. Sant.
Det här dygnet var en glimt av det. Frånvaron av mycket gjorde att livet kom nära.
På vägen hem från enkelheten kraschlandar jag i verkligheten när jag slår på radion. Det handlar om finanskrisen. Vad kan den göra med dig? Jo, du riskerar fetma, depression, ökad risk för hjärtinfarkt och du kan bli fattig. Ilskan bubblar upp i mig och faktiskt så bränner tårarna bakom ögonlocken, så arg blir jag. Som tur är har barnen somnat i bilen. För det första, ingen som har pengar över att investera och handla på börsen kan anses vara eller ens bli fattig. Lilja4 ever (som gick på SVT2 under lördagen) har inte en chans. Pocahontas skulle inte veta vad Nastaq eller Wall Street eller OMX var för något. Vad ska man med det till? Att använda ordet fattigdom i det sammanhanget, det gör mig upprörd, arg, ledsen... För det andra...så tragiskt. Så djupt tragiskt att vi tycks tro att det finns ett samband mellan välbefinnande, tillfredställande av våra liv, livskvalitet och materiell standard. Är det så illa med oss. Att vi låter vår hälsa styras av kurvor som går upp eller ner, staplar, diagram som visar hur pengarna är mer eller mindra värda, ena och andra dagen. Är det så illa. Då sörjer jag.
Och det slår mig...vem är fattig och vem är rik? Ja, ett svar får man om man tittar på BNP per capita, på vad du har på banken, eller i värdepapper...i plånboken, i ditt lönebesked. Men det finns ett annat svar också...
Vi bör sträva efter en välfärd där vi inte ökar konsumtionen, för då kommer inte det här att hålla, då klampar vi sönder jorden totalt. Välfärd i bemärkelsen tillfredställelse i sina liv. Ökad konsumtion leder inte per automatik till välbefinnande eller ökad livskvalitet.
Och vi som konsumerar mer än vad vi behöver och vad jorden tål måste försöka, försöka, försöka att leva enklare. Kanske får vi på köpet en högre livskvalitet?
Fred och konflikt
Lite förenklat har jag hävdat länge att mycket av världens konflikter skulle kunna lösas med rättvis fördelning av mat, rent vatten och utbildning. Men jag tycket ändå att det ligger något i det även om det är en grov förenkling.
Konflikter, våld och krig har en stor negativ miljöpåverkan. Det vet vi. Konflikter, våld och krig försämrar välfärd och välbefinnande för de som redan har det sämst, de fattigaste av fattiga, kvinnor.
Att utbilda kvinnor är att utbilda världen har Kofi Annan sagt.
En solidariskt rättvis fördelad välfärd för alla, i den meningen att alla får förutsättningar för ett liv, ett ekologiskt hållbart liv, med rättigheter, framförallt till sin egen kropp, till sina livsval och till samma möjligheter att leva ett tillfredställande liv.
Det bygger upp sig till konflikt även i filmen. Grunden till konflikten är rädslan för det okända, inte som vi, inte som du. Känner inte igen. Då behöver vi det där som förälskelsen för med sig...öppet sinnelag, nyfikenhet, värme, ömhet och respekt inför den andre...Pocahontas kärlek, mod och vishet övervinner konflikten. Tack vare sin kärlek säger både Pocahontas och John till sina laddade läger "Vi behöver inte slåss, vi kan prata..."John säger till sina män...jah har träffat en av dem...
En nyckel, jag har träffat en av dem...då kan man ju inte skjuta ner dem. Vänskap och kärlek är starkare än rädslan och hatet.
Vi, ekologiska storfötter, måste ge ifrån oss, leva enklare om det här ska gå. Vi har någonting att lära och få. Vi har någonting att ge. Utbyte i dess bästa form.
I filmen berättar John Smith att hans folk kan lära Pocahontas folk att få ut det mesta av jorden, bygga fina hem, förbättra livet för vildarna. Pocahontas blir upprörd över hans sätt att se på henne och hennes folk, hur nedsättande hans attityd är och efter att John har försökt att be om ursäkt så säger Pocahontas...
-Vildar...du menar "Inte som du"...Du tror du vet hur allt ska vara och tror det tänker jag att det finns mycket mera kunskap än du tror. Du tror du äger jorden som du står på men allt du ser har ett värde utan ord. Du tror att dem som du vill kalla männskor, ska se ut och tänka just som du men om du följer spår du aldrig följt förr kan du lära med ditt hjärta här och nu...kan du måla allt med färger i en vind. Du kan äga jorden här, den får liv först när du lär att det finns färger i en vind...
Disney är inte så dum ändå...getingmidjor, muskler och grova käkar till trors...
Tre år - en summering och programförklaring!
Oj, vad jag har lärt mig mycket. Framförallt om mig själv!
Jag har det så lyxigt bra i Orsa, ett kyrkoråd som jag känner fullt förtroende för och som backar upp mig. Ett kyrkoråd som dessutom kan sin roll, vet vilka frågor som hör hemma i vilka sammanhang och som inte går in på de områden som jag har fått förtroende att sköta.
I Orsa har vi också ett fantastiskt medarbetarlag. Jag tror faktiskt att det är få arbetsplatser som har en sådan helgjuten sammansättning av människor med kompetens, engagemang, både för arbetet och varandra, glädje och djup. Och det gänget har jag fått som gåva att rå om en stund här på jorden...lyx!
Min ambition och grundtanke har varit och är att ha ordning och reda i organisationen, struktur och tydlighet skapar trygghet och förutsättningar för att kunna lägga energi på det som ska utföras istället för onödigt tjafs...som medarbetare har man rätt att veta vart arbetsgivaren står i olika frågor. Å, vad jag har fått öva mig på det, att vara tydlig och rak!! Men jag har nog kommit en bit med mig själv där tror jag. En annan viktig käpphäst för mig är att medarbetare ska trivas på jobbet, känna glädje och uppskattning för det fantastiska arbete de gör. En tredje sak har varit viktig också, och där har jag också fått jobba med mig själv, för jag tror att jag har större kontrollbehov än jag vill erkänna...men att släppa och lita på människor har varit viktigt för mig, för jag tror att frihet innebär en enorm kreativitet i en organisation, och den kreativiteten behöver vi som kyrka på 2000 talet. Vi behöver hitta nya vägar, nya möjligheter och nya arenor att möta människor på. En fjärde ambition är att vara närvarande, helst då både fysiskt och psykiskt! Med kropp, själ och ande.
En dimension som skiljer oss i kyrkan är att vi som kyrkoherdar är satta att vara både världsliga chefer och andliga ledare. Ja, det tål att funderas över. Vad är det andliga ledarskapet...ja, för mig är det med vilken attityd jag går in i det världsliga ledarskapet! Om jag visar omsorg och är rädd om mina medarbetare och församlingsbor och andra, om jag har tid för att möta och samtala, om jag intresserar mig för vad som händer och hur vi mår, om jag delar gemenskapen i gudstjänst och andra sammanhang. Då visar jag på någonting. Jag säger inte att jag uppfyller allt detta, men så går mina tankar om det andliga ledarskapet...
På dessa tre år är jag långt ifrån framme och färdig, men en bit på väg...
Därmed inte sagt att det har varit tuffa tider, med mycket utmaningar. Så mycket smällar jag har fått. Helt ärligt hade jag inte kunnat föreställa mig hur mycket som kunde hända på minuskontot. Jag har varit nere för räkning några gånger, men omtumlad kravlat mig upp igen, fokuserat blicken och tänkt "så f*n heller..." Jag har lärt mig att lägga det utanför mig själv som person. Det är rollen som får ta smällen...sen kan det inte hjälpas att det ibland kryper innanför prästskjortan...
Det som en ledare kanske framförallt behöver är mod och tålamod (min sämsta gren!), fantasi och prestigelöshet att hitta nya vägar när vägar rasar, blockeras eller inte fungerar...glädje över det som faktiskt fungerar och ger hopp om att mer och mer ska fungera bättre och bättre. Inte för mig och min skull, inte heller primärt för medarbetarnas skull men för Orsabornas skull och egentligen för alla vi möter och är till för, på olika sätt, i våra olika uppdrag. Varje dag är en övning i detta...
Envis är jag...jag tror att det kan vara bra. Naiv är jag, jag tror att det är en förutsättning!
Det roliga är att jag fortfarande känner lust och glädje till uppdraget. Jag kan fortfarande hitta utmaningar, jag kommer aldrig att bli färdig! Underbart!
Gästspel 2
Nu har det blivit dags för Jesper att gästspela på bloggen! Betraktelsen hölls i Orsa kyrka den 3 september 2008.
I måndags så återvände jag till skolbänken för en kurs i särredovisning för begravnings-verksamheten. Budgetar skulle justeras, räntor ackumuleras och siffror flyttas. Nu var det ju ett tag sedan jag läste företagsekonomi och för den delen en både kort och förvirrande tid på gymnasiet. För jag skulle bli ingenjör eller arkitekt och läsa en fyra årig teknisk linje eftersom matte, fysik och teknik var mina bästa ämnen. Det kändes logiskt och klart för mig just då. Jag gillade att rita hus, byggnader och diagram på såväl längden, höjden och bredden.... Men så en dag förklarade min lärare att vi skulle tillföra en ny dimension, en fjärde axel som diagrammen roterade runt så att volymer kunde beräknas. Nu blev allt obegripligt och totalt förvirrande. Jag försökte som alltid att finna enkla svar eller logiska förklaringar till när jag skulle kunna nyttja kunskapen om roterande digram men gav upp. Förvirrad lämnade jag planerna på att bli arkitekt och blev badvakt istället. Det var enkelt och logiskt, inget krångel på många år. Men så en dag så blev det en djupdykning i bassängen, inte kunde väl jag stanna här hela livet. Så jag läste till badmästare och så passade jag på att chefsutbilda mig och det gav mig ny kraft och inspiration i livet. Något år senare uppenbarade sig ett jobb inom kyrkan som jag verkade mer intressant och lockande. Skötsel och vård inte bara på längden, bredden och höjden utan även djupet med gravgrävning. Det blev automatiskt en inkörsport till det teologiska livet som jag lite smått nu försöker gå på djupet med, vad det betyder för mig och vad står det för. Så nu inser jag att den fjärde dimensionen jag tidigare flydde från, det som gjorde att jag la av med pluggandet, har hunnit fatt mig. Jag känner mig mer mogen och redo att försöka lära mig saker som jag inte kanske tidigare var redo för. Men fortfarande är det förvirrande och ologiskt för mig. Jag försöker verkligen att sätta mig in i allt jag läser, söker svar och förklaringar på den fjärde dimension, alltså djupet i rummet bortom längden, bredden och höjden. Det som jag hoppas finns där bortom hörnet, himlen, som jag bara kan ana, föreställa och gissa mig till utan att veta hur det är. Det går inte att logiskt förklara! En god vän sa till mig att "Om du inte är förvirrad är du inte uppdaterad" Och det stämmer väl ganska så bra, ju mer vi läser och desto djupare vi försöker förstå saker desto mer förvirrade blir vi. Och måste jag verkligen förstå allt, nej inte längre.
Det är nog, Gud, att veta att jag lever i din hand. Kanske blir frågorna lösta, kanske får de inget svar. Det som ger mitt liv en mening är att du, vill mitt väl. Det är nog att veta, att jag lever i din hand. Så avslutade vi psalmen nyss.
I Ef 3:18 använder Paulus sig av fyra dimensioner. Vi skall stå fasta och vara stadigt rotade i Honom, så att vi tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet av Kristi kärlek, tills hela Guds fullhet uppfyller oss.
Och kanske är det så att det jag envist söker svaren på en dag blir uppenbart och logiskt den dagen jag hamnar på andra sidan och ser vad som väntar. Till dess förblir det en förvirring och något jag bara kan ana, en himel runt hörnet. Vi har ju haft en liten debatt i tidningen där Gud har fått vara könslös, Gud fått vara kvinna och Gud till och med fått vara Man eller som för mig alla tre delar beroende på vilken situation jag befinner mig i. Nu blev det en aningen förvirrande och smula Te"ologisk" betraktelse idag som var svår att förstå, men vi behöver inte förstå allt. Det har i alla fall tillfört en ny och mycket intressant dimension i mitt liv, det har gett mitt liv ett större djup.
Älskade människa
I söndagskväll visades dokumentären "Jenny, Gud och tystnaden" på SVT2. En film om Jenny som är på väg ut i prästlivet och hennes tankar om det. Det som är lite speciellt är att Jenny är gift med en kvinna. På ett öppet och generöst sätt beskriver Jenny i filmen sitt liv och sina tankar, det som hon möter på av människors sätt att bemöta henne.
Jag ryser av obehag över vissa attityder och uttalanden...när människor i filmen talar om defekter, om att få vara men inte få leva ut sin sexualitet, om att det skulle vara någon sorts brist...
Oj, vilket övergrepp att ge sig in och tolka en annan människas själ, liv, relation till Gud, relation till andra människor...jag funderar över hur det skulle kunna vara möjligt att tro på en Gud som inte vill att människor ska vara hela, ärliga och sanna. Det går inte ihop för mig. En sådan Gud kan jag inte tro på.
Inte bara i den här frågan, utan i många, har vi en tendens i kyrkan att falla i diket, diket där det är så lätt att hitta alla enkla svar, alla fina ord, allt tillrättalagt. Som om vi inte orkar se komlexiteten i livet. Som om vi tror att Gud är enkel...där behöver vi varandra. Att tillsammans hitta styrkan i att kunna stå emot det enkla, de snabba svaren, det präktiga.
Det handlar om om människosyn och om Gudsbild. Jenny själv säger i filmen att hon tror att Jesus skulle välsigna hennes relation. Tänk, det tror jag också. Jag tror att Gud välsignar det som är kärlek. Den kärlek som bygger på respekt för en annan människa, som får en annan människa att växa och bli sig själv, det som är äkta och sant. När ett plus ett får bli mycket mer än två. Där det finns ömsesidig och delad glädje och lust.
Tänk om någon skulle lägga sig i vem jag ska älska. Nu råkar jag vara heterosexuell så jag behöver inte granskas under den luppen, för i min kultur, i mitt sammanhang så är det bestämt att den kärleken är okey. Men även i den heterosexuella världen finns det begränsningar. Då kan det handla om att hålla sig till "rätt" socialt sammanhang, klasstillhörighet, rätt trosuppfattning...ja, det går nog att hitta många begränsningar för människors liv om man vill det.
Så tänker jag på att det finns så många relationer där man utsätter varandra för en krymparkultur. I värsta fall genom slag, hot och våld. Relationer som förminskar, låser in, kväver människor. Som beskär och begränsar. Som vill göra om, för att passa in på olika sätt. Den typen av relation kan jag inte se som välsignad, även om de inblandade har ringar av guld på sina fingrar och är heterosexuella till sin läggning.
Så enkelt kan det inte vara...
Kärlek är komplext. Livet är komplext. Men jag vill tro att det som får oss att växa som människor, det som utvecklar, det som inspirerar och fördjupar, det som befriar och upprättar, det som respekterar och tillåter, det som är vackert och fint, det som är ömsesidigt och ömsint...det är välsignat. Det är en välsignelse att kunna älska. Vem kärleken riktar sig till är någonting mellan dessa människor och Gud.
"Våga vara, den du i Kristus är.
Den i hans tanke, den i hans kärlek,
den i hans ögas eviga ljus du är".
Sv.Ps 87
Rösten är borta...
Vad är det jag inte vågar säga?
Eller ska jag bara lyssna lite...
Gästspel 1
Betraktelse, 27/8 2008
Den som en sån här morgon i slutet av augusti skulle låta sin blick svepa över en lövskog skulle se en grön massa, ett tak av löv i en enhetlig färg. Det ser nästan ut som om löven smälter ihop och blir till en enda förenad klump; oskiljbara från varandra. På avstånd ser det verkligen ut som om träden vore hämtade från en teckning av ett barn.
Den som om några veckor återigen låter sin blick svepa över samma träddunge, kommer denna gång få se något helt annat. En myriad av färger, växelvis gult, orange, rött, grönt och brunt. Plötsligt är den tidigare så enhetliga lövmassan inte längre ihopsmält. Nu syns vartenda löv; träden har fått egna identiteter, är inte längre hämtade från barnens teckningar, utan snarare från den skarpaste av alla digitala systemkameror.
Vi befinner oss nu drygt halvvägs in i trefaldighetstiden, växtens & vardagens tid, tillika den gröna färgens tid, både liturgiskt & världsligt. En tid som liksom är på väg; bort från julen, påsken & pingsten, men mot ett nytt kyrkoår, en ny advent. Vi får påminna oss själva om att Jesus inte bara levde & verkade för två tusen år sedan, utan även finns med oss i våra dagliga liv, nu & här.
I söndags hette temat "Enheten i Kristus", ett tema med en ekumenisk ansats. Ett försök att förena & försona människor av olika tro & perspektiv. Det är lätt att tänka sig att enhet & enhetlighet är precis som med de allt genom gröna lövträden - likformigt & inte urskiljningsbart. Att när Jesus i Johannesevangeliet säger "Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss" menar att vi ska bli som ett sådant träd - alla lika gröna, alla likadana.
Men jag vill hellre tro att Jesus menar tvärt om - att vi ska bli som septemberträdet, var & en av oss urskiljningsbara, synliga för varandra. Alla i olika färg, men ändå del av samma träd. Att enheten inte bor i våra yttre attribut, inte i våra åsikter eller trosuppfattningar, utan i våra hjärtan. När Jesus säger att vi ska vara som han, menar han inte "Måla dig i mina färger", utan "Låt ditt hjärta visa dig vilka färger just du ska ha, för så gjorde jag". Om vi ska kunna bli ett i Kristus, måste vi kunna se förbi den färg som har getts åt oss & i stället se att vi alla är löv på samma träd. Det är däri enheten ligger.
Den som i slutet av oktober en tredje gång återvänder till träddungen kanske lägger märke till att träden nu saknar löv. Från september månads färgexplosion återstår inte mycket mer än kala grenar & en gråbrun sörja på marken runt om träden. All den prakt vi fått beskåda har plötsligt förintats. Fallit ned till marken & där missfärgats & börjat förmultna. Är det inte fruktansvärt vackert att se naturen spela ut sitt fulla register av färger, slå på stora färgkanonerna i ett sista stort fyrverkeri, för att sedan lägga sig i dvala & vänta på nästa vår?
Är det inte likadant med oss? Måste inte vi också falla till marken & förmultna när våra kroppar inte längre kan försörja oss med energi? Har inte våra liv samma cykel som naturens, bara mycket mer långdragen? Måste inte vi, när saker inom & runt oss går sönder, finna sätt att återfödas på? Våra känslor, våra drömmar, våra relationer måste också de förmultna för att kunna ge skydd & liv åt nya drömmar, relationer & känslor.
Därför får vi vara glada över att vi har Jesus som följeslagare hela året. Varje vecka påminner han oss om att våra liv är en vandring med honom. Vi får följa med i kyrkoåret, höra berättelserna om & om igen, inte för att vi har glömt dem, utan för att vi inte är samma person i år som vi var förra året, eller för tre år sedan. Inte för att vi ska lära oss berättelserna utantill, utan för att vi ska få höra dem utifrån den plats i livet vi nu står på.
Gud,
ibland kan jag ha svårt att se meningen med att saker måste dö.
Jag vill hålla fast vid det
lika hårt som ett barn som griper om sin moders fingrar.
Ge mig kraft & mod att släppa taget
hjälp mig förstå att i det som dör, föds också något nytt.
Visa för mig de färger du avsett för mig
visa mig min plats i livets träd
så att jag kan bli del i din enhet
genom din son, Jesus Kristus,
Amen.
