Älskade människa
I söndagskväll visades dokumentären "Jenny, Gud och tystnaden" på SVT2. En film om Jenny som är på väg ut i prästlivet och hennes tankar om det. Det som är lite speciellt är att Jenny är gift med en kvinna. På ett öppet och generöst sätt beskriver Jenny i filmen sitt liv och sina tankar, det som hon möter på av människors sätt att bemöta henne.
Jag ryser av obehag över vissa attityder och uttalanden...när människor i filmen talar om defekter, om att få vara men inte få leva ut sin sexualitet, om att det skulle vara någon sorts brist...
Oj, vilket övergrepp att ge sig in och tolka en annan människas själ, liv, relation till Gud, relation till andra människor...jag funderar över hur det skulle kunna vara möjligt att tro på en Gud som inte vill att människor ska vara hela, ärliga och sanna. Det går inte ihop för mig. En sådan Gud kan jag inte tro på.
Inte bara i den här frågan, utan i många, har vi en tendens i kyrkan att falla i diket, diket där det är så lätt att hitta alla enkla svar, alla fina ord, allt tillrättalagt. Som om vi inte orkar se komlexiteten i livet. Som om vi tror att Gud är enkel...där behöver vi varandra. Att tillsammans hitta styrkan i att kunna stå emot det enkla, de snabba svaren, det präktiga.
Det handlar om om människosyn och om Gudsbild. Jenny själv säger i filmen att hon tror att Jesus skulle välsigna hennes relation. Tänk, det tror jag också. Jag tror att Gud välsignar det som är kärlek. Den kärlek som bygger på respekt för en annan människa, som får en annan människa att växa och bli sig själv, det som är äkta och sant. När ett plus ett får bli mycket mer än två. Där det finns ömsesidig och delad glädje och lust.
Tänk om någon skulle lägga sig i vem jag ska älska. Nu råkar jag vara heterosexuell så jag behöver inte granskas under den luppen, för i min kultur, i mitt sammanhang så är det bestämt att den kärleken är okey. Men även i den heterosexuella världen finns det begränsningar. Då kan det handla om att hålla sig till "rätt" socialt sammanhang, klasstillhörighet, rätt trosuppfattning...ja, det går nog att hitta många begränsningar för människors liv om man vill det.
Så tänker jag på att det finns så många relationer där man utsätter varandra för en krymparkultur. I värsta fall genom slag, hot och våld. Relationer som förminskar, låser in, kväver människor. Som beskär och begränsar. Som vill göra om, för att passa in på olika sätt. Den typen av relation kan jag inte se som välsignad, även om de inblandade har ringar av guld på sina fingrar och är heterosexuella till sin läggning.
Så enkelt kan det inte vara...
Kärlek är komplext. Livet är komplext. Men jag vill tro att det som får oss att växa som människor, det som utvecklar, det som inspirerar och fördjupar, det som befriar och upprättar, det som respekterar och tillåter, det som är vackert och fint, det som är ömsesidigt och ömsint...det är välsignat. Det är en välsignelse att kunna älska. Vem kärleken riktar sig till är någonting mellan dessa människor och Gud.
"Våga vara, den du i Kristus är.
Den i hans tanke, den i hans kärlek,
den i hans ögas eviga ljus du är".
Sv.Ps 87
