Den stulna romanen
En inte helt enkel bok.
En bok om att vara människa, men framförallt kvinna i Egypten.
En bok om vad som kan göras i religionens namn och hur man kan tumma på religionen när man är man.
Om hur man kan göra sina egna uppgörelser med en gud som man tycker att man har vid sin sida.
Men också ett bok om ett samhälle med sköra sprickor i alla fasader som finns.
En bok om ett samhälle som vittrar och krackelerar och där man tvingas tumma på regler.
Om hur man gör sina egna uppgörelser för att se om sina egna fallande fasader.
Männen i boken, alla utom två, framställs inte i någon särskilt god dager och en inte helt igenom rättvis bild tonar fram.
Men i boken finns en styrka och den komme från dem som är hårdast och skoningslösast drabbade.
De slagna som inte längre fruktar någonting, inte ens döden.
Styrkan och kraften i att leva sitt liv i en befriad stolthet är enorm.
Medan alla de som anpassar sina liv efter rädslans bojor och som krampaktigt håller de fallande stenarna i fasaderan blir offer för livlösheten och fångenskap.
Starkast är den som håller sitt huvud högt och stolt.
Starkast är den som hittar sin själs glädje i musiken, dansen och poesin.
Starkast är den som ger sitt liv för friheten.
Starkast är den vars namn och minne lever även när hon är död.
Mest levande är den som lever och vågar leva fullt ut.
Mest levande är den som inte låter sig begränsas.
