kyrkoherdens

Idag har jag varit kyrkoherde i Orsa församling i precis tre år!

Oj, vad jag har lärt mig mycket. Framförallt om mig själv! 

Jag har det så lyxigt bra i Orsa, ett kyrkoråd som jag känner fullt förtroende för och som backar upp mig. Ett kyrkoråd som dessutom kan sin roll, vet vilka frågor som hör hemma i vilka sammanhang och som inte går in på de områden som jag har fått förtroende att sköta.

I Orsa har vi också ett fantastiskt medarbetarlag. Jag tror faktiskt att det är få arbetsplatser som har en sådan helgjuten sammansättning av människor med kompetens, engagemang, både för arbetet och varandra, glädje och djup. Och det gänget har jag fått som gåva att rå om en stund här på jorden...lyx!

Min ambition och grundtanke har varit och är att ha ordning och reda i organisationen, struktur och tydlighet skapar trygghet och förutsättningar för att kunna lägga energi på det som ska utföras istället för onödigt tjafs...som medarbetare har man rätt att veta vart arbetsgivaren står i olika frågor. Å, vad jag har fått öva mig på det, att vara tydlig och rak!! Men jag har nog kommit en bit med mig själv där tror jag. En annan viktig käpphäst för mig är att medarbetare ska trivas på jobbet, känna glädje och uppskattning för det fantastiska arbete de gör. En  tredje sak har varit viktig också, och där har jag också fått jobba med mig själv, för jag tror att jag har större kontrollbehov än jag vill erkänna...men att släppa och lita på människor har varit viktigt för mig, för jag tror att frihet innebär en enorm kreativitet i en organisation, och den kreativiteten behöver vi som kyrka på 2000 talet. Vi behöver hitta nya vägar, nya möjligheter och nya arenor att möta människor på. En fjärde ambition är att vara närvarande, helst då både fysiskt och psykiskt! Med kropp, själ och ande.

En dimension som skiljer oss i kyrkan är att vi som kyrkoherdar är satta att vara både världsliga chefer och andliga ledare. Ja, det tål att funderas över. Vad är det andliga ledarskapet...ja, för mig är det med vilken attityd jag går in i det världsliga ledarskapet! Om jag visar omsorg och är rädd om mina medarbetare och församlingsbor och andra, om jag har tid för att möta och samtala, om jag intresserar mig för vad som händer och hur vi mår, om jag delar gemenskapen i gudstjänst och andra sammanhang. Då visar jag på någonting. Jag säger inte att jag uppfyller allt detta, men så går mina tankar om det andliga ledarskapet...

På dessa tre år är jag långt ifrån framme och färdig, men en bit på väg...

Därmed inte sagt att det har varit tuffa tider, med mycket utmaningar. Så mycket smällar jag har fått. Helt ärligt hade jag inte kunnat föreställa mig hur mycket som kunde hända på minuskontot. Jag har varit nere för räkning några gånger, men omtumlad kravlat mig upp igen, fokuserat blicken och tänkt "så f*n heller..." Jag har lärt mig att lägga det utanför mig själv som person. Det är rollen som får ta smällen...sen kan det inte hjälpas att det ibland kryper innanför prästskjortan...

Det som en ledare kanske framförallt behöver är mod och tålamod (min sämsta gren!), fantasi och prestigelöshet att hitta nya vägar när vägar rasar, blockeras eller inte fungerar...glädje över det som faktiskt fungerar och ger hopp om att mer och mer ska fungera bättre och bättre. Inte för mig och min skull, inte heller primärt för medarbetarnas skull men för Orsabornas skull och egentligen för alla vi möter och är till för, på olika sätt, i våra olika uppdrag. Varje dag är en övning i detta...

Envis är jag...jag tror att det kan vara bra. Naiv är jag, jag tror att det är en förutsättning!

Det roliga är att jag fortfarande känner lust och glädje till uppdraget. Jag kan fortfarande hitta utmaningar, jag kommer aldrig att bli färdig! Underbart!