kyrkoherdens

Jag lånar en betraktelse som Samuel höll i Orsa kyrka vid morgonmässan den 27 augusti. Detta gästspel i min blogg är det första, men inte det sista hoppas jag. Orsa församling har många goda medarbetare som tänker stort och djupt!

Betraktelse, 27/8 2008

Den som en sån här morgon i slutet av augusti skulle låta sin blick svepa över en lövskog skulle se en grön massa, ett tak av löv i en enhetlig färg. Det ser nästan ut som om löven smälter ihop och blir till en enda förenad klump; oskiljbara från varandra. På avstånd ser det verkligen ut som om träden vore hämtade från en teckning av ett barn.

Den som om några veckor återigen låter sin blick svepa över samma träddunge, kommer denna gång få se något helt annat. En myriad av färger, växelvis gult, orange, rött, grönt och brunt. Plötsligt är den tidigare så enhetliga lövmassan inte längre ihopsmält. Nu syns vartenda löv; träden har fått egna identiteter, är inte längre hämtade från barnens teckningar, utan snarare från den skarpaste av alla digitala systemkameror.

Vi befinner oss nu drygt halvvägs in i trefaldighetstiden, växtens & vardagens tid, tillika den gröna färgens tid, både liturgiskt & världsligt. En tid som liksom är på väg; bort från julen, påsken & pingsten, men mot ett nytt kyrkoår, en ny advent. Vi får påminna oss själva om att Jesus inte bara levde & verkade för två tusen år sedan, utan även finns med oss i våra dagliga liv, nu & här.

I söndags hette temat "Enheten i Kristus", ett tema med en ekumenisk ansats. Ett försök att förena & försona människor av olika tro & perspektiv. Det är lätt att tänka sig att enhet & enhetlighet är precis som med de allt genom gröna lövträden - likformigt & inte urskiljnings­bart. Att när Jesus i Johannesevangeliet säger "Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss" menar att vi ska bli som ett sådant träd - alla lika gröna, alla likadana.

Men jag vill hellre tro att Jesus menar tvärt om - att vi ska bli som septemberträdet, var & en av oss urskiljningsbara, synliga för varandra. Alla i olika färg, men ändå del av samma träd. Att enheten inte bor i våra yttre attribut, inte i våra åsikter eller trosuppfattningar, utan i våra hjärtan. När Jesus säger att vi ska vara som han, menar han inte "Måla dig i mina färger", utan "Låt ditt hjärta visa dig vilka färger just du ska ha, för så gjorde jag". Om vi ska kunna bli ett i Kristus, måste vi kunna se förbi den färg som har getts åt oss & i stället se att vi alla är löv på samma träd. Det är däri enheten ligger.

Den som i slutet av oktober en tredje gång återvänder till träddungen kanske lägger märke till att träden nu saknar löv. Från september månads färgexplosion återstår inte mycket mer än kala grenar & en gråbrun sörja på marken runt om träden. All den prakt vi fått beskåda har plötsligt förintats. Fallit ned till marken & där missfärgats & börjat förmultna. Är det inte fruktansvärt vackert att se naturen spela ut sitt fulla register av färger, slå på stora färgkanonerna i ett sista stort fyrverkeri, för att sedan lägga sig i dvala & vänta på nästa vår?

Är det inte likadant med oss? Måste inte vi också falla till marken & förmultna när våra kroppar inte längre kan försörja oss med energi? Har inte våra liv samma cykel som naturens, bara mycket mer långdragen? Måste inte vi, när saker inom & runt oss går sönder, finna sätt att återfödas på? Våra känslor, våra drömmar, våra relationer måste också de förmultna för att kunna ge skydd & liv åt nya drömmar, relationer & känslor.

Därför får vi vara glada över att vi har Jesus som följeslagare hela året. Varje vecka påminner han oss om att våra liv är en vandring med honom. Vi får följa med i kyrkoåret, höra berättelserna om & om igen, inte för att vi har glömt dem, utan för att vi inte är samma person i år som vi var förra året, eller för tre år sedan. Inte för att vi ska lära oss berättelserna utantill, utan för att vi ska få höra dem utifrån den plats i livet vi nu står på.

Gud,
ibland kan jag ha svårt att se meningen med att saker måste dö.
Jag vill hålla fast vid det
lika hårt som ett barn som griper om sin moders fingrar.
Ge mig kraft & mod att släppa taget
hjälp mig förstå att i det som dör, föds också något nytt.
Visa för mig de färger du avsett för mig
visa mig min plats i livets träd
så att jag kan bli del i din enhet
genom din son, Jesus Kristus,
Amen.