Min julkrubba
Jag minns när jag köpte den. Så vacker. Jag hade kikat på den länge. Längtat. Men den var ju så fruktansvärt dyr...en julkrubba i olivträ från Israel, med figurer där du inte ser ansiktet, fritt fram för tolkning och fantasi. Så fick jag som fattig student ett oväntat stipendium...hmmm, pengarna gick inte till hyra och mat...nej, jag köpte mig krubban!
Nu kommer den fram varje kväll innan julafton, inte en minut före. Fram tills dess är det advent i vårt hus. Sedan blir det jul! Egentligen skulle jag spara de vise männen till trettonhelgen också, men så sträng kan inte ens jag vara:-)
Där står den, krubban, och påminner om undret som hände i julnatten. När Gud valde att komma till oss, som en människa, som ett barn. Nära oss. Frusen, så vi måste värma. Värnlös, så vi måste skydda. Med den klaraste blick, fylld av tillit och nyfikenhet. Såsom hos ett barn.
Ett barns ögon är så förunderliga. Så stora, för att kunna ta in hela världen. Så blanka, för att kunna spegla allt barnet möter. Så vackra, för att de är så oförstörda, så oskuldsfulla. Så nyfikna, med aptit på livet som ligger framför. Så i nuet, för att ingen av oss vet vad som ligger framför.
Barnet som har förmåga att ge av sig själv så totalt. Så reservationslöst. Utan baktankar och planering. Utan att ha något att vinna på det själv.
Men barnet har också förmågan att ta emot. I tillit. Också reservationslöst. Utan att tro att någon ger för egen vinning skull. Tilltro till människors kärlek, att den kommer från hjärtat, att människor vill oss väl och bryr sig om oss.
Många gånger har jag tänkt att det var klokt av Gud att komma som ett barn. Det säger någonting om den Gud jag tror på och som jag vill leva nära. Som jag vill likna mer och mer för varje dag...trots att jag bara är en enkel människa med mängder av fel och brister.
Men jag får lita på att Gud älskar mig ändå. Reservationslöst. Utan baktankar...utan att ha något att vinna på det själv. Med kärlek som är så djup att det helt enkelt inte går att förstå. Med värme och omsorg.
Vem skulle annars möta mig? Vem skulle annars kunna stå ut med allt det jag är och gör?
Ödmjukt får jag möta barnet i krubban. Jag behöver inte falla på knä. Men jag vet att barnet möter mig, möter min blick och vet att jag är innesluten i frid även denna jul.
Det är bra att de vise männen är där också på julaftonen. Påminner om gåvornas högtid. Bara en meter från krubban står granen och under den ligger alla julklappar. Egentligen alldeles för mycket saker...krubbans vise män får påminna om andra gåvor vi kan ge. Gåvor vi kan ge till Jesusbarnet (och därigenom till andra människor). Inte guld, rökelse och myrra precis men...vår tid, vårt engagemang, vårt överflöd, våra öron ibland, våra händer ,våra famnar, vår kärlek, glädje och hela vårt liv.
Jag tror att Gud behöver oss. Ett sätt att visa sig på. Genom dig och mig.
En riktigt god jul och ett gott nytt år önskar jag dig!
Guds frid och fred! Allt gott! Total harmoni till dig och din själ i juletid!
Shalom
