kyrkoherdens

Tove Jansson har skrivit en fin och sorglig liten berättelse om ett litet barn, en liten flicka, som kommer till Mumindalen...men hon är osynlig. Det enda som gör att man vet att hon finns, och var hon finns, är en liten bjällra runt hennes hals.

I Mumindalen sitter man som bäst och rensar svamp när Tooticki kommer in med d en osynliga flickan...
"Ni vet ju att folk lätt blir osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta, sa Tooticki och åt upp en äggsvamp som liknade en liten trevlig snöboll. Nåja. Den här Ninni blev skrämd på fel sätt av en tant som hade tagit hand om henne utan att tycka om ungen. Jag träffade tanten och hon var hemsk. Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk.
Vad är ironisk? frågade Mumintrollet.
Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg. Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så, ungefär.
Fy, så obehagligt, sa Mumintrollet.
(...)
Och vad gjorde du med tanten, frågade My med ögonen på skaft. Du klådde väl opp henne?
Det lönar sig inte med såna som är ironiska, sa Tooticki."

(Ur Tove Janssons "Det osynliga barnet")


Det som har gjort flickan, som heter Ninni, osynlig är det vi måste akta oss mest av allt för...

Ingen människa mår bra av att bli behandlad så. Iskallt. Kärlekslöst. Ingen vill bli tilltalad med ironi. Ingen vill mötas av eller drabbas av bitterheten. Bli snäst åt. Bli utsatt för dolda avsikter i form av ord eller handlingar. Bli utsatt för sådant vi inte förstår. Som vi inte kan tolka in i vårt liv. Sådant som lämnar oss med en känsla av obehag.

Då är det som om någonting innuti försvinner. Som om självkänslan rinner ur kroppen. Då tapper man färg, form och ton. Blir tom och innehållslös. Försvinner bit för bit. Osynlig. Utsuddad.


I Mumindalen är det den kloka Muminmamman som tar sig an Ninni.

Hon får henne att hitta sin form igen. Sin färg. Sin ton. Sin personlighet och sin självkänsla. Sakta börjar det osynliga barnet att synas igen. Bit för bit. Hur då?

Med kärlek.

Med omtanke.

Med värme.

Ninni litar på Muminmamman. På att hon vill henne väl. Då vågar hon framträda. Bit för bit. Synlig igen. I tillit. I kärlek. Hon vågar...men bara litet åt gången. Provar...och det håller.

Till slut är flicka hel igen. Levande. Glad, men också arg. Som när hon biter Muminpappan i benet. Till lilla Mys stora förtjusning! Det där är ju hennes takter!!!

Nu har hon tillgång till hela sitt register. I mötet med andra behöver hon inte längre försvinna. Nu får hon vara den hon är med allt hon är. Rätt och fel. Styrkor och brister. Accepterad. Välkommen.


Så tror jag det är med oss alla. Vi behöver bli sedda. Vi behöver bli bekräftade.

Det behovet är visserligen olika stort hos oss, beroende på en massa olika orsaker, men jag tror ändå det finns hos alla. I vår yrkesutövning, i vår familj, bland våra vänner. I olika sammanhang på olika sätt.

Det finns inget värre än att bli behandlad som om man inte finns...då till slut finns man inte. Sådana sammanhang ska man passa sig för. Det gör ingen människa gott. Vi ska välja att vara bland dem som vill se oss för just den människa vi är.