kyrkoherdens

Höjdarna sändes som julkalender 2004 och blev snabbt en favorit, inte minst för de charmiga karaktärerna, men också för underfundiga tankar om livet! Nu i vinter har Höjdarna gått i efterlängtad och uppskattad repris på Barnkanalen SVT. Imorgon är det sista avsnittet för den här gången:´-(



Jag minns att jag tyckte mycket om Höjdarna för att det fanns alltid något gott, mysigt och varmt i deras förhållande till varandra och så mycket fina kommentarer. Jag har glömt det mesta av vad som sades och gjordes, bara själva känslan finns kvar, men i förra avsnittet blev jag påmind om en sådan där riktig godbit.

Stora stora Franke och lilla lilla Ester (hon som sitter i bokhyllan) är vänner.

Nu vill Ester måla ett porträtt av Franke och han ställer tålmodigt upp som modell. Ester hon målar och målar. Franke han sitter och sitter...tålamod...väntan...ännu mera tålamod...och lite, lite till tålamod...

Så äntligen är Ester färdig med porträttet av Franke.

Nyfiken vill han titta. Han blir inte så lite förvånad när han upptäcker att Ester har målat...

...en stor SOL!

Försiktigt säger han att det kanske inte var så likt honom...besvikelsen lyser också igenom orden. Han som suttit, suttit och suttit så tålmodigt och förväntansfullt i timmar...

-Jo, säger Ester, för så här känns du för mig!