Ett historiskt vägval
50 ÅR SEDAN BESLUTET ATT PRÄSTVIGA KVINNOR
Den 27 september 1958 beslutades det på kyrkomötet att prästämbetet skulle vara öppet även för kvinnor, Första gången det kom in en motion om detta till kyrkomötet var 1919. Då avslogs den. Frågan skulle komma att utredas igen 1946 och den gruppen lade fram ett förslag till mötet 1957 som avslogs, men 1958 gick det alltså igenom. Ja, det tog ju lite tid, som det ju ofta gör i vår organisation.
FEST
Så nu har det firats i dagarna tre, först nere i Västerås och sedan på hemmaplan. Vi firar att kyrkan fick ett nytt uttryck, ett nytt ansikte, blev mera hel. Man och kvinna tillsammans gestaltar och delar tro och erfarenheter av tro på lika villkor! Jubileet är et uttryck för alla människors lika värde inför Gud. Häftigt! Det vill vi fira! Men det har kostat på, det är många som kan berätta om svåra, för att inte säga förskräckliga tider och situationer. Kyrkan som organisation och individer har farit illa av all smärta och all splittring.
Det är för mig en stor sorg. Att Svenska kyrkan tilläts i någon mening bli en exkluderande, mobbande och trakasserande organisation. Att det fick pågå. När det borde ha varit tvärtom - WWJD?
Det är fortfarande den enskilt största anledningen till att människor väljer att utträda ur organisationen. Den kvinnosyn som vi företräder, som organisation. och även om vi nu försöker göra upp med det förflutna, tydligare ta ställning och jobba med jämställdhet för att bli en trovärdig kyrka så finns det mycket besvikelse som hänger kvar...
Men nu har vi iallafall firat! Nu har vi valt att fokusera på glädjen och att se möjligheterna i beslutet!
På fredagskvällen var vi samlade 54 kvinnor i kaftan för att fira tillsamman. Prästvigda på 70, 80, 90 och 2000 talet. Olika berättelser och olika livsöden. Olika erfarenheter av att vara kvinna och präst i Svenska kyrkan.
JÄMSTÄLLDHET
Vi har långt kvar i organisationen innan vi når jämställdhet. Mycket att göra. Alldeles för få kvinnor är chefer (kyrkoherdar), endast 23%. Alldeles för få kvinnor är biskopar. Det värsta av allt är att det går för långsamt! Ska vi vänta i 50 år till? Vilket kompetensdrenage för organisationen! Har vi verkligen råd att vara utan kvinnors kompetens, kapacitet och erfarenheter på chefsnivå? Vad gäller präster totalt så börjar det att jämna ut sig ändå, vi är snart, snart,snart uppe i 50/50 och då börjar det gnällas lite här och där att det håller på att bli ett kvinnoyrke! Har vi hört det förut!?
Strukturerna i kyrkan är fortfarande på många håll traditionella, hierarkiska och manliga. Hur utveckla organisationen och dess form för att bättre möta dagens människor men också faktiskt enligt mig bättre spegla evangeliet rakt in i vår tid. Inte bara genom ord utan också i attityd, organsation och struktur! Här ligger en utmaning! Ett gigantiskt arbete! Spännande!
Jag tror nämligen så här. Kvinnoprästmotståndet finns kvar än i denna dag, det vet vi. Men det är en förhållandevis marginell företeelse. Stundvis ganska högljudd, javisst, men ändå marginell på det stora hela.
Ett större problem och framtidens stora utmaning delar vi med övriga samhället. Ett kvinnomotstånd. Ganska oreflekterat, ogenomtänkt, omedvetet och osynliggjort. Strukturer, fördomar, fomer och annat som hindrar kvinnor från att ta plats. Uppbackningen och en medveten strategi för att få till en mera jämställd miljö saknas. Hur stötta? Hur tänka i nya banor. Behöver kvinnorna samma uppbackning som män, eller hur tänker vi där?
Det är också helt avgörande att vi får fler kvinnor som förebilder på chefspositioner i kyrkan. Biskopar, domprostar och kyrkoherdar. Vi kan inte nöja oss med situationen som den är idag. Jag tror att det blir nästa stora trovärdighetsfråga, tillsammans med hållbar utveckling och ansvar för miljön.
MÄNNISKA, KVINNA, KRISTEN, KYRKOHERDE OCH CHEF
Jodå, det går! Och det måste vi också berätta om. Det är viktigt av två skäl. För de kvinnor som var först ut är det viktigt att se att det nu går riktigt bra att vara kvinna i organisationen, att få ett slags kvitto på att kampen, slitet och smällarna inte var förgäves. Det är också viktigt att berätta för de unga kvinnorna att det inte är en helt omöjlig uppgift. Sprida hopp och mod att våga gå in i uppdraget som chefer i morgondagens kyrka. Det är fullt möjligt att klara av!
Om jag blir 88 år så får jag fira 100 års jubileeum. Ser fram emot det:-)
Den 27 september 1958 beslutades det på kyrkomötet att prästämbetet skulle vara öppet även för kvinnor, Första gången det kom in en motion om detta till kyrkomötet var 1919. Då avslogs den. Frågan skulle komma att utredas igen 1946 och den gruppen lade fram ett förslag till mötet 1957 som avslogs, men 1958 gick det alltså igenom. Ja, det tog ju lite tid, som det ju ofta gör i vår organisation.
FEST
Så nu har det firats i dagarna tre, först nere i Västerås och sedan på hemmaplan. Vi firar att kyrkan fick ett nytt uttryck, ett nytt ansikte, blev mera hel. Man och kvinna tillsammans gestaltar och delar tro och erfarenheter av tro på lika villkor! Jubileet är et uttryck för alla människors lika värde inför Gud. Häftigt! Det vill vi fira! Men det har kostat på, det är många som kan berätta om svåra, för att inte säga förskräckliga tider och situationer. Kyrkan som organisation och individer har farit illa av all smärta och all splittring.
Det är för mig en stor sorg. Att Svenska kyrkan tilläts i någon mening bli en exkluderande, mobbande och trakasserande organisation. Att det fick pågå. När det borde ha varit tvärtom - WWJD?
Det är fortfarande den enskilt största anledningen till att människor väljer att utträda ur organisationen. Den kvinnosyn som vi företräder, som organisation. och även om vi nu försöker göra upp med det förflutna, tydligare ta ställning och jobba med jämställdhet för att bli en trovärdig kyrka så finns det mycket besvikelse som hänger kvar...
Men nu har vi iallafall firat! Nu har vi valt att fokusera på glädjen och att se möjligheterna i beslutet!
På fredagskvällen var vi samlade 54 kvinnor i kaftan för att fira tillsamman. Prästvigda på 70, 80, 90 och 2000 talet. Olika berättelser och olika livsöden. Olika erfarenheter av att vara kvinna och präst i Svenska kyrkan.
JÄMSTÄLLDHET
Vi har långt kvar i organisationen innan vi når jämställdhet. Mycket att göra. Alldeles för få kvinnor är chefer (kyrkoherdar), endast 23%. Alldeles för få kvinnor är biskopar. Det värsta av allt är att det går för långsamt! Ska vi vänta i 50 år till? Vilket kompetensdrenage för organisationen! Har vi verkligen råd att vara utan kvinnors kompetens, kapacitet och erfarenheter på chefsnivå? Vad gäller präster totalt så börjar det att jämna ut sig ändå, vi är snart, snart,snart uppe i 50/50 och då börjar det gnällas lite här och där att det håller på att bli ett kvinnoyrke! Har vi hört det förut!?
Strukturerna i kyrkan är fortfarande på många håll traditionella, hierarkiska och manliga. Hur utveckla organisationen och dess form för att bättre möta dagens människor men också faktiskt enligt mig bättre spegla evangeliet rakt in i vår tid. Inte bara genom ord utan också i attityd, organsation och struktur! Här ligger en utmaning! Ett gigantiskt arbete! Spännande!
Jag tror nämligen så här. Kvinnoprästmotståndet finns kvar än i denna dag, det vet vi. Men det är en förhållandevis marginell företeelse. Stundvis ganska högljudd, javisst, men ändå marginell på det stora hela.
Ett större problem och framtidens stora utmaning delar vi med övriga samhället. Ett kvinnomotstånd. Ganska oreflekterat, ogenomtänkt, omedvetet och osynliggjort. Strukturer, fördomar, fomer och annat som hindrar kvinnor från att ta plats. Uppbackningen och en medveten strategi för att få till en mera jämställd miljö saknas. Hur stötta? Hur tänka i nya banor. Behöver kvinnorna samma uppbackning som män, eller hur tänker vi där?
Det är också helt avgörande att vi får fler kvinnor som förebilder på chefspositioner i kyrkan. Biskopar, domprostar och kyrkoherdar. Vi kan inte nöja oss med situationen som den är idag. Jag tror att det blir nästa stora trovärdighetsfråga, tillsammans med hållbar utveckling och ansvar för miljön.
MÄNNISKA, KVINNA, KRISTEN, KYRKOHERDE OCH CHEF
Jodå, det går! Och det måste vi också berätta om. Det är viktigt av två skäl. För de kvinnor som var först ut är det viktigt att se att det nu går riktigt bra att vara kvinna i organisationen, att få ett slags kvitto på att kampen, slitet och smällarna inte var förgäves. Det är också viktigt att berätta för de unga kvinnorna att det inte är en helt omöjlig uppgift. Sprida hopp och mod att våga gå in i uppdraget som chefer i morgondagens kyrka. Det är fullt möjligt att klara av!
Om jag blir 88 år så får jag fira 100 års jubileeum. Ser fram emot det:-)
Kommentarer
Trackback
