kyrkoherdens

Vår nya präst presenterade sig i våran lokaltidning. Han berättade att han uppfattar Gud som könlös. Vare sig han eller hon. Bortom. Det väckte känslor. Mestadela positiva. Många tyckte att det var ett sunt sätt att se på Gud. Men även negativa. Någon har svårt för att se att jag kan tänka si och du så...och det kan vara okey.

Personligen så gjorde jag en resa bakåt i tiden. Så mycket som jag har jobbat med just denna fråga. I så många olika sammanhang. I teologiska utskott, som försökte verka fram en ny handbok. En modern. Med ett inklusivt språk som åtmintone öppnar upp för fler bilder av Gud. Handboken rann ut i sanden. Luften gick ur mig. Jag var så noga med det där med språket i början av min prästgärning. Även om det var ensamt. Att åka ner till Uppsala och jobba med frågan bland teologer där var väl ingen konst. Men att sitta här uppe i Norra Dalarna...här fanns det inte många som ens förstod hur jag tänkte...än mindre varför? Jag lever inte alltid som jag lär. Jag har väl blivit lite avtrubbad kanske?

Det är så viktigt hur vi benämner Gud för det säger alltid något om Gud. Vad vill vi förmedla? Det är långt ifrån så enkelt som att bara byta ut, eller lägga till bilder.Orden är så viktiga. Kanske, kanske kan den som inte kunnat identifiera sig med bilder helt plötsligt hitta en som det går att förhålla sig till...det som har varit utestängande kan bli en öppning. Rum som varit låsta kan bli intagna.

Männsikor i alla tider har gjort egan erfarenheter av Gud. Egan möten. Egna bilder. Egna ord. Räknar vi med dem i kyrkan eller räknar vi bort dem?

Är det ett behov vi har, vi människor, att sätta bilder på Gud. Som för att kunna föreställa oss det oföreställbara? Fader, Moder, Vän. Ändå är det som att varje gång vi använder orden så krymper vi storheten. Begränsar. Sätter början och slut på det som inte kan rymmas inom början och slut. Så riskerar vi att hamna där vi inte får hamna. Min bild är den rätta, mina ord är sanna. Respekten för den andres bilder försvinner.

Allra sundast kanske ändå är om vi hittar bortom bilder, som allltid kommer att begränsa, hur vi än bär oss åt. Gud som ett verb istället för ett substantiv...

Gud är. Att älska. Att leva. Att finnas. Att vara.Som luftan jag andas in och låter fylla mitt väsen. Som luften jag andas ut. Att ta emot. Att ge. I evighet.