kyrkoherdens

Vasaloppsvecka innebär mycket folk, många lopp, muskelvärk, blåbärssoppa, helikoptersurr, Hård & Blomkvist, våraning i luften, sol och takdropp...men för mig innebär det också startskottet på vårbruket.

Nu ska pelargonerna väckas ur sin sköna vintervila. Upp i ljuset och på med ny jord. Upp ur källaren kommer dessa torra, rackliga pelargoner i långa rader, täckta av vissna blad och torra grenar, men ändå vid liv med ett och annat sprött ljusgrönt skott på stammen.

Då påbörjas rensningen...bort med allt dött, torrt och visset. Sekatören gör små vassa snitt i dessa yviga blommor och kvar blir några stackars pinnar som förskrämt tittar upp ur krukan.

Komposten får påfyllning av kopiösa mängder gammal jord och vissna blad, torra pinnar och överblommade blommor.



Det dröjer inte länge i husets stora ljusa fönster innan det kommer små ljusgröna skott på blomman. Först ser det bara ut som små tussar, men livet är starkt och växer snart till sig till en stor och frisk pelargon som förhoppningsvis kommer att blomma rikligt när sommaren kommer. Ganska sparsamt med näring och lagom mycket vatten.

Frodigt grön i sitt bladverk och något av det tåligaste som finns...

Kanske är det just precis så med oss människor. Att allt det där som vi släpar omkring på som är dött, torrt och visset måste bort.

Allt rackel i livet måste beskäras bort för att vi ska kunna bli friska, sunda och starka människor.

Jag tror att det är så att vi alla har det i livet som hindrar själva livet, stjäl vår energi och fungerar förkrympande på oss.



En pelargon klarar sig egentligen alldeles utmärkt utan beskäring och föryngring. Det är inte det. Men den skulle slösa bra mycket på sin kraft och energi med att försöka få igång det som inte fungerade, det som var visset, trött och dött. Den skulle inte kunna använda kraften till att växa sig stark, vacker och frodig. Den skulle inte orka blomma så mycket. Allt för mycket kraft skulle gå åt till det som var illa däran.

Precis som blomman tror jag vi människor mår bäst av lagom mycket näring och vatten. Inte för mycket och inte för lite.

Ljus behöver vi också i våra liv. Ljuset som kommer från livets källa och ursprung, vårt mål och vår mening. Ljus som leder oss på vår väg genom livet. Ljuset som bär oss genom våra allra mörkaste stunder.



Ibland måste vi rensa i vårt liv och plocka bort det som begränsar oss från att ge utrymme för det nya som kommer...

Det som tar allt för mycket av vår ork och kraft och ändå bara försöker upprätthålla det som inte fungerar. Det som är visset, trött och dött.

Kraften ska vi använd för att växa oss starka, vackra och frodiga. Kraften ska vi använda till att blomma. För varandra. Här och nu. Och sedan...för alltid, i evighet.

Fastetiden är inledd i kyrkan. Igår gick startskottet för den.

Tid för eftertanke och reflektion.
Tid för andlig beskäring och föryngring. I stort och i smått.
Tid att plocka bort det som är visset, dött, trött och skräpigt. I våra liv och i världen.

Energiplanera. Med våra inre resurser.

Bereda förutsättningar för det nya och friska.
Bereda för blomningstid.
Bereda för den styrka som finns i oss.
Bereda för den kraft som utmanar.

Från brustet till helt.
Från trött till lust och glädje.
Från död till Liv.

Liv för alla. Allas ansvar.

Dags att vakna nu!

.