kyrkoherdens

är meningen?

Som att sätta sig i en roddbåt och så fattas årorna...hur ska jag ta mig fram i livet nu?


Några män stiger i en båt. Målet är att ta sig över på andra sidan sjön. De har varandra, glada och uppslupna kanske. Samtalande om det ena och det andra. De ska ju bara över sjön, flera av dem är vana vattnet, de har varit fiskare, de känner till båtar och sjöar...så börjar resan...men det blir inte riktigt så enkelt som  de har föreställt sig. Det blåser upp på sjön...stora vågor slår mot båten och in i båten som fylls med så mycket vatten att den nästan fylls...


När livet inte riktigt blir som vi har tänkt oss så är det inte helt ovanligt att vi blir rädda. Rädda för det okända. Trygghet som försvinner. Det vi känner igen är borta. Rädda för våra egna känslor, reaktioner och tankar. Rädslan känner ingen logik, den bara intar.


Männen i båten blir rädda. Rädda för att livet är hotat. När rädslan och ångesten griper tag i hela deras väsen väcks vreden. Arga och förtvivlade skriker de åt den av männen som lagt sig för att sova..."Bryr du dig inte om att vi går under? Hur kan du ligga och sova?"


I det kaos som uppstår när ett liv vänds upp och ner är livet också hotat. Kanske inte alltid fysiskt. Kanske inte alltid av döden. Allt det vi är och var blir ifrågasatt. Ångesten och rädslan tar greppet om det väsen som är vi och det själsliga imunförsvaret är så lågt, så utarmat, så försvarslöst. Hjärtat kramas ihop till en liten boll i klorna på det okända och farliga.

Ilskan och vanmakten ropar till den Gud som känns så oändligt frånvarande "Bryr du dig inte om att jag går under? Hur kan du ligga och sova?"


Jesus reser sig upp, vänder sig mot de rasande vågorna, den hårda sjön och ropar "Tig! Håll tyst!" Vinden lyssnar till rösten och det blir alldeles lugnt på sjön och i luften. Båtens virke är det enda som hörs när den rogivande knarrar sakta fram och tillbaka i det lugna vattnet.


Jesus vänder sig till mig, ropar in i min själ till de höga vågorna som rasar därinne, till det som är hårt, det som piskar på, det som skrämmer och förlamar..."Tig! Håll tyst!" ropar han och därinne i mitt inre blir det lugnt.


Männen vet inte vad de ska tro. De kan andas ut, faran är över. Men de är också uppfyllda av mängder med känskor. Facination. Förundran. Lättnad. Glädje. Förvåning. Rädsla. Jesus tittar på dem. Var och en ser han djupt i ögonen och frågar "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?"


Refererar Jesus till stormen eller till den kraft med vilken han har fått sjön att stilla sig? Ja, det är en intressant fråga.
Vilket skrämmer oss mest? Rädslan för det okända eller kraften att förändra?

Jesus vänder sig till oss i vårt djupaste nöd. Ser oss djupt i ögonen och frågar. "Varför är du rädd?" Tror du inte att jag finns med dig i det du går igenom? Tror du inte att i djupet av dig själv finns en kraft som jag lägger ner i dig? Har du ännu ingen tro?"

Jesus fortsätter..."Min vän, jag är ju faktiskt den enda som känner din bottenlösa förtvivlan. Jag är den enda som finns med dig nu. Jag är den enda som kan huta åt den vilda storm som river i ditt inre.

Det är jag som säger  till havet "Hit, men inte längre, här ska dina stolta vågor hejdas" ( Job 38:11)

När ditt liv hotas, inte bara av döden, så räddar jag dig. Jag är den enda du behöver vända dig till. Lita på mig. Vila i mig. Jag finns här för dig. Nu och för alltid."

(Den kuriverade texten hittar du i Markusevangeliets kapitel 4 verserna 35-41. Jag har tagit mig friheten att skriva den såsom jag kan tänka mig att det var i båten, jag har tillåtit min fantasi att skena iväg...hur det egentligen var det vet vi ingenting om...min berättelse är min, din är din, men vi stiger alla i en båt då och då som ska ta oss någonstans, resan ser ut att bli ganska enkel, men så plötsligt händer det som inte får hända...)