kyrkoherdens

Betraktelse i Orsa kyrka 7 januari 2009

Santiago är fåraherden och huvudpersonen i boken "Alkemisten" av Paulo Coelho. Han lever i Spanien med sina får. Vandrar med dem, lever med dem och har en ganska god tillvaro. Men så får Santiago en dröm. Och drömmen återkommer. Drömmen handlar om en skatt som finns vid Pyramiderna.

En längtan väcks hos Santiago. En nyfikenhet. Han vill bege sig för att leta efter skatten.

I nuvarande Irak fanns vise män som älskade att titta på stjärnorna, tyda, tolka och hitta budskap i det som himlen visade dem. Vid den här tiden möttes Saturnus och Jupiter i Fiskarnas tecken vilket gav ett ovanligt stark sken på himlen. Ett tecken på att det fanns något särskilt där vid stjärnan. En skatt kanske? Fiskens tecken var också tecknet på något nytt. En ny era.

En längtan väcks hos de vise männen. En nyfikenhet. De vill bege sig för att leta efter skatten.

Båda berättelserna handlar om längtan, nyfikenhet men också mod. Mod att bryta upp från det man känner till, det man vet att man har, för att gå mot något okänt...något man inte känner till eller vet hur det blir. Mod att våga följa en längtan, en dröm, ett tecken...




De ger sig iväg ut på ökenvandringar, både Santiago och de vise männen. Från olika håll visserligen, men de måste ändå färdas genom sanden för att nå dit de ska.

Jag har aldrig varit i en öken, inte en med sand iallafall, livets öken är ju en helt annan sak! Men jag förstår att det är en farlig plats.

Storslaget, vackert med oändliga vidder, men farlig om människan inte kan tyda himlens och naturens språk.

Det närmaste vi kan komma är kanske våra kalfjäll.

Storslaget, vackert med oändliga vidder, men farligt om människan inte kan tyda himlens och naturens språk.


Santiagos resa blir inte enkel. Han stöter på allehanda problem. Han blir lurad. Han är utsatt. Men...

...han lyssnar på sitt hjärta, han behåller sitt mod, han lär sig att tyda tecken i sin omgivning och han lär sig ta hjälp.

De vise männens resa vet vi inte så mycket om annat än att de går fel men...

...de lyssnar på sina hjärtan, de behåller modet, de lär sig tyda tecken i sin omgivning och de lär sig ta hjälp.

Så är det väl för de flesta av oss tänker jag, att vi behöver ta hjälp på vår resa genom det förunderliga landskap som kallas livet. Vi behöver vänner, vägvisare och ledstjärnor. Vi behöver lära oss tyda tecknen i livet och vi behöver lära oss lyssna till vårt hjärta. Vi behöver också kunna gå fel ibland, som både de vise männen, misslyckas och bli lurade som Santiago blir.

De vise männen låter sig luras av sina egna föreställningar.

Santiago blir lurad för att han är godtrogen och litar på människor.

Kanske är det samma sak?

Det viktiga i berättelsen om Santiago är att han bestämmer sig för att inte fastna i offerrollen utan se sig som en äventyrare. Han låter inte dessa händelser bryta hans längtan, krossa drömmen eller ge upp hoppet.

Vid ett tillfälle kommer Santiago fram till en Oas. Det blir ett välkommet avbrott i den farliga, mödosamma resan. Här kan han vila ut. Det blir bara lite för tryggt...för bekvämt...han finner kärleken också, i vackra Fatima. Han är på vippen att ge upp sina drömmar för att stanna där i Oasen, men Alkemisten som blir hans följeslagare på resten av resan drar honom vidare. Kärleken finns kvar. Följer han inte sina drömmar och sitt hjärta nu kommer han att ångra sig. Santiago ger sig av igen...

Oaser är tillfälliga stopp. Hämta andan, hitta ny kraft, men själva rörelsen får inte stanna av...

Santiago finner till slut sin skatt - men inte där han trodde han skulle finna den.

De vise männen finner till slut sin skatt - men inte där de trodde att de skulle finna den.