kyrkoherdens

"Efterföljelse" är en av sommarsöndagarnas teman.

Följa John...som barnen leker...göra efter och göra lika...

...men det fungerar inte alltid så bra i det riktiga livet som det gör i det lekande livet!

Det är iallafall min erfarenhet.

Vi kan inte lägga någon annans liv, någon annans handlingar, någon annans goda vilja och goda ord i livets kopieringsmaskin och trycka på "Copy" knappen...

Då riskerar det vi gör och säger och lever att bli en mekanisk upprepning och ett påklistrat liv på livet...

Förr eller senare går det sönder...faller av...avslöjas...att där inte fanns så mycket botten...där under finns tomheten och vilsenheten.

Det liv vi vill leva, skapa och utveckla måste vara rotat och förankrat i människan själv. Måste växa fram i människan.

Men visst behöver vi andra människor i det egna växandet, och visst behöver vi Gud...och visst behöver vi oss själva.

Och visst är Jesus vår stora förebild. Med sina handlingar och med sina ord. Med sitt bemötande. Med sitt seende. Med sina tankar och med sitt liv.

Andra människor som förebilder, om man vill kalla det så, eller kanske helt enkelt medvandrare en stund på livets väg, någon att gå bredvid ett tag, någon att dela livets mysterier med.

Vänner. Sända från Gud till den som behöver.



Jag hann inte avbeställa månadens bok från Natur och Kultur för ett tag sedan. Boken kom och jag tänkte att jag får väl läsa den då.

Boken heter "Vem gråter vid din grav" och  är skriven av Robin Sharma.

Jag är inte så lite skeptisk till dessa "101 sätt att bli lyckligare - böcker" men det fanns en del i den som var värt att tänka på.

Men jag kan fortfarande facineras av att någon tjänar så mycket pengar och blir så hyllad för att skriva självklarheter...nå det är kanske självklarheterna vi ofta missar...eller som vi om och om igen behöver höra??? Vad vet jag...

Robins far sa till honom en gång..."när du föddes grät du och de runt omkring dig gladdes...

Lev ditt liv så...att du glädjer dig när du dör och de runt omkring dig gråter..."



Vi vaknar varje morgon med ett val vad vi vill göra av dagen, av livet, av stunden.

Framförallt hur vi själva vill förhålla oss...till oss själva, till de vi har runt omkring oss och till det som kommer i vår väg.

Vi kan välja olika vägar...olika förhållningssätt men allt handlar ändå om hur vi vill forma jaget, människan och livet.

Vad är det som får ta plats...vad är det som  vi låter växa och utvecklas i oss?

Skönheten...välviljan..godheten...det vackra orden...de vackra tankarna...allt det som öppnar sinne, själ och hjärta.

Den goda och sanna vänskapen.

Kropp. Själ. Ande. Hjärta.

Allt det som är en människa. En levande människa.

Grundad och rotad.

Sann.

Det hela och det helande.

Helhet och helighet.



Det vill jag välja. Det vill jag leva. Det vill jag vara. Det vill jag bli.

Idag predikade vår pastorsadjunkt Håkan Tapper i gudstjänsten. Här är hans predikan! Dock i en kraftigt beskuren version för att rymmas på bloggen. Välkommen som gästbloggare Håkan!

Är det inte rätt provocerande att så här på den internationella kvinnodagen möta den här berättelsen om den kananeiska kvinnan, vi ska titta lite närmare på den! (Matt 15:21-28)

Tre gånger avvisar Jesus den kananeiska kvinnan när hon bönfaller honom om hjälp!

Första gånger tiger han bara. Matteus skriver utan ett ord av förklaring: "Han gav henne inget svar".

Andra gången antyder han att hon är diskvalificerad från hjälp bara för att hon råkar tillhöra fel folkgrupp: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk."

Tredje gången kallar han henne indirekt för hund: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna."

Varför plågar han henne så?
Och varför är det ingen av lärjungarna som visar lite civilkurage och ingriper till hennes försvar?
Hörru Jesus, fattar du inte att kvinnan behöver din hjälp!
Tvärtom vill de köra iväg henne: "Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar."

På ena sidan har vi två kvinnor, en mor och hennes sjuka dotter. De befinner sig i ett tydligt underläge eftersom flickan är svårt sjuk och mamman är förtvivlad.

På andra sidan har vi ett gäng unga, friska och starka män, och de behandlar henne med vad man skulle kunna uppfatta som förakt - nedlåtande och överlägset.

Gång på gång blir hon avvisad och förödmjukad.

Och kvinnan gör vad kvinnor genom årtusendena fått lära sig om och om igen: hon tar en massa skit!

Hon finner sig i att hennes underläge utnyttjas, hon ödmjukar sig, hon närmast kryper inför de här männen.

Det som stör könsmaktsordningen är att hon faktiskt inte blir tyst, hon slutar inte utan fortsätter att bönfalla och hon t o m dristar sig till att svara Jesus när hon parerar hans hundliknelse med orden: "Nej, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord."

Och så får hon av Jesus det omdöme som han inte ens ger de mäktigaste prästerna i landet - han säger att hennes tro är stark!

Kvinnan visar en stark tro när hon accepterar att Jesu primäruppgift är att hjälpa det judiska folket, men att hon är förvissad om att hans makt är så stor att den räcker till henne också. Det enda hon begär är smulorna som annars skulle gå till spillo. Hon vill inte ta brödet från barnen, för henne räcker det med brödsmulorna.

Men texterna visar också att det behövs en särskild ingrediens i livet för att den starka tron ska bli uppenbar. Det behövs motstånd!

Som för denna kvinna som tre gånger avvisas av Jesus. Motstånd och upprepat motstånd - det verkar behövas för att den starka tron ska kunna visa sig just stark. Jag tror att han förutsåg att en mamma inte skulle ge sig förrän hennes dotter fått hjälp!

Jag tror att Jesus visste att kvinnan bar på en stark tro, han visste att hon skulle klara provet. Han vet vilka oerhörda krafter som kan välla fram från en mamma när hon kämpar för sitt barn.

Men vi kan ställa frågan till oss själva och till det motstånd vi möter: är vi beredda att kämpa och lita till att vi bär på en tro som bärs av en Gud som förmår bära allt!

Idag är det internationella kvinnodagen och hur kopplar man kvinnors kamp för sina rättigheter till den kananeiska kvinnan. Tja, för det första så handlar det, i likhet med kvinnan i evangelietexten om att göra sin röst hörd, att inte ge upp.

Lärjungarna ropar "säg åt henne att ge sig av, hon går ju bakom oss och ropar"

Det var det andra den kananeiska kvinnan fick utstå, men hon gav inte upp.

1977, tror jag, så antog FN en resolution, alltså en kraftfull rekommendation, för ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.

I grunden handlar det om alla kvinnors rätt att delta i samhällslivets alla områden på samma villkor som oss män.

Även om det är en lång väg att gå innan detta mål är uppnått, så är vi förhoppningsvis snart framme där Jesus säger "din tro är stark, det skall bli som du vill".

Fast det sa ju Jesus redan för tvåtusen år sedan.

Nu gäller det väl bara att få vissa lärjungar att fatta poängen också.

Men nog finns det anledning att sända en tacksamhetens tanke till alla de kvinnor, som stått på barrikaderna, blivit fängslade, slagna, bespottade och förlöjligade, ja, t.o.m. dödade. Som har tagit personliga risker och stått upp för alla kvinnors rättigheter. Alla dom vars ansträngningar vi nu skördar, män och kvinnor tillsammans.

Det handlar om de som vågade säga ifrån, någon måste det.

Någon måste ta kampen och fortsätta tjata, ifrågasätta.

Någon måste våga ta personliga risker för att få fram något som förhoppningsvis blir till det bättre för alla.

Vi kan ställa frågan till oss själva och till det motstånd vi möter: är vi beredda att kämpa. Är vi beredda att lita till att vi bär på en tro som bärs av en Gud som förmår bära allt!

Vi ser och känner stormen inom oss själva, i Orsa, i Dalarna, I Sverige och runt om vår värld. Det är då lätt att vi ger upp, vi riskerar att drunkna.

När hotet kommer, är det viktigt att tänka. Vad är jag rädd för? Vem är jag? Vad vill jag?

Det gäller att se det lilla i det stora, våga ta vara på den inre lilla kärnan av mod och hopp, som finns inom oss alla, att vi vågar tro på det. Hoppet gör att vi orkar ställa oss upp, stå emot de destruktiva krafterna, öppna ögonen och våra sinnen. Vågar känna tillit till det inre i våra liv.

Kyrkan finns inom oss. Gud är med oss alltid, Gud är vårt hjärtslag.

Vi kan inte slå oss till ro och låta Gud ordna problemen vi själva har skapat. Men Gud finns här, och kan ge oss perspektiv på problemen.

Gud är som vår livbåt, som är med oss när det gungar, blåser och skakar, för det kommer det att göra, flera gånger. Vi har Gud att hålla oss i. Vi får känna engagemang, empati, kärlekskraften. Tro.

Med Guds hjälp kan vi väcka hoppet till liv. Vi får känna att vi blir förlåtna, vi får känna försoning och Guds livskraft som genomsyrar allt.

Ja, det finns en skyddande hamn, som alltid är öppen att ta emot dig och mig. Där vi kan känna tilltro och hopp.