Gästspel 4

Idag predikade vår pastorsadjunkt Håkan Tapper i gudstjänsten. Här är hans predikan! Dock i en kraftigt beskuren version för att rymmas på bloggen. Välkommen som gästbloggare Håkan!

Är det inte rätt provocerande att så här på den internationella kvinnodagen möta den här berättelsen om den kananeiska kvinnan, vi ska titta lite närmare på den! (Matt 15:21-28)


Tre gånger avvisar Jesus den kananeiska kvinnan när hon bönfaller honom om hjälp!


Första gånger tiger han bara. Matteus skriver utan ett ord av förklaring: "Han gav henne inget svar".


Andra gången antyder han att hon är diskvalificerad från hjälp bara för att hon råkar tillhöra fel folkgrupp: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk."


Tredje gången kallar han henne indirekt för hund: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna."


Varför plågar han henne så?
Och varför är det ingen av lärjungarna som visar lite civilkurage och ingriper till hennes försvar?
Hörru Jesus, fattar du inte att kvinnan behöver din hjälp!
Tvärtom vill de köra iväg henne: "Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar."


På ena sidan har vi två kvinnor, en mor och hennes sjuka dotter. De befinner sig i ett tydligt underläge eftersom flickan är svårt sjuk och mamman är förtvivlad.


På andra sidan har vi ett gäng unga, friska och starka män, och de behandlar henne med vad man skulle kunna uppfatta som förakt - nedlåtande och överlägset.


Gång på gång blir hon avvisad och förödmjukad.


Och kvinnan gör vad kvinnor genom årtusendena fått lära sig om och om igen: hon tar en massa skit!


Hon finner sig i att hennes underläge utnyttjas, hon ödmjukar sig, hon närmast kryper inför de här männen.


Det som stör könsmaktsordningen är att hon faktiskt inte blir tyst, hon slutar inte utan fortsätter att bönfalla och hon t o m dristar sig till att svara Jesus när hon parerar hans hundliknelse med orden: "Nej, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord."


Och så får hon av Jesus det omdöme som han inte ens ger de mäktigaste prästerna i landet - han säger att hennes tro är stark!


Kvinnan visar en stark tro när hon accepterar att Jesu primäruppgift är att hjälpa det judiska folket, men att hon är förvissad om att hans makt är så stor att den räcker till henne också. Det enda hon begär är smulorna som annars skulle gå till spillo. Hon vill inte ta brödet från barnen, för henne räcker det med brödsmulorna.


Men texterna visar också att det behövs en särskild ingrediens i livet för att den starka tron ska bli uppenbar. Det behövs motstånd!


Som för denna kvinna som tre gånger avvisas av Jesus. Motstånd och upprepat motstånd - det verkar behövas för att den starka tron ska kunna visa sig just stark. Jag tror att han förutsåg att en mamma inte skulle ge sig förrän hennes dotter fått hjälp!


Jag tror att Jesus visste att kvinnan bar på en stark tro, han visste att hon skulle klara provet. Han vet vilka oerhörda krafter som kan välla fram från en mamma när hon kämpar för sitt barn.


Men vi kan ställa frågan till oss själva och till det motstånd vi möter: är vi beredda att kämpa och lita till att vi bär på en tro som bärs av en Gud som förmår bära allt!


Idag är det internationella kvinnodagen och hur kopplar man kvinnors kamp för sina rättigheter till den kananeiska kvinnan. Tja, för det första så handlar det, i likhet med kvinnan i evangelietexten om att göra sin röst hörd, att inte ge upp.


Lärjungarna ropar "säg åt henne att ge sig av, hon går ju bakom oss och ropar"


Det var det andra den kananeiska kvinnan fick utstå, men hon gav inte upp.


1977, tror jag, så antog FN en resolution, alltså en kraftfull rekommendation, för ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.


I grunden handlar det om alla kvinnors rätt att delta i samhällslivets alla områden på samma villkor som oss män.


Även om det är en lång väg att gå innan detta mål är uppnått, så är vi förhoppningsvis snart framme där Jesus säger "din tro är stark, det skall bli som du vill".

Fast det sa ju Jesus redan för tvåtusen år sedan.

Nu gäller det väl bara att få vissa lärjungar att fatta poängen också.


Men nog finns det anledning att sända en tacksamhetens tanke till alla de kvinnor, som stått på barrikaderna, blivit fängslade, slagna, bespottade och förlöjligade, ja, t.o.m. dödade. Som har tagit personliga risker och stått upp för alla kvinnors rättigheter. Alla dom vars ansträngningar vi nu skördar, män och kvinnor tillsammans.


Det handlar om de som vågade säga ifrån, någon måste det.


Någon måste ta kampen och fortsätta tjata, ifrågasätta.

Någon måste våga ta personliga risker för att få fram något som förhoppningsvis blir till det bättre för alla.


Vi kan ställa frågan till oss själva och till det motstånd vi möter: är vi beredda att kämpa. Är vi beredda att lita till att vi bär på en tro som bärs av en Gud som förmår bära allt!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0